Jordanienresan har gjorts några gånger innan på Hultsfreds Gymnasium, men då enbart för yrkesprogrammen. Det har varit som en sorts praktikresa.
Denna gång var det annorlunda, för nu var resan anpassad även för de högskoleförberedande programmen. Totalt var vi 22 personer som var med på resan, elever och ledare.
De som var med på resan var elever från det Estetiska programmet med inriktningen estetik & media, såväl som elever från Ekonomi-, Natur- och samhällsprogrammet. Tanken var att alla elever skulle få chansen att göra sina gymnasiearbeten i Jordanien.
Tvekade aldrig
Jag tvekade inte en sekund på att följa med när jag fick chansen att åka till Jordanien. Det var först när biljetterna var bokade, som resan blev äkta på något sätt och jag började känna av det där pirret i magen, både på gott och ont.
Precis som de tidigare resorna började vi planerandet av resan i Sverige med att ha möten tillsammans, alla vi som skulle åka iväg. Vi diskuterade allt ifrån våra förväntningar för resan till hur vi kunde göra vår vistelse i Jordanien så givande som möjligt, främst för de utsatta människor vi skulle komma att träffa.
Vi bestämde oss för att hålla en stor pengainsamling, där pengarna vi samlade ihop skulle gå till krigsdrabbade människor.
När vi väl åkte iväg på kvällen, torsdagen den 16 februari, hade vi en lång resa framför oss. Vi kom fram någon gång under natten till lördagen.
Första dagen var vi väldigt trötta men vi hann ändå med att se lite av Amman. Vi var även och presenterade oss en kort stund på Souriyat Across Boarders, en ideell organisation som hjälper syriska krigsskadade flyktingar.
På rehabcentret får de bland annat sjukvård, sjukgymnastik, utbildning och boende. Det var tack vare alla donationer vi fått till vår pengainsamling som vi kunde bistå centret med pengar till mer vård, som de kanske inte haft råd med i vanliga fall.
Andra dagen på resan jobbade vi elever med våra gymnasiearbeten. Jag och många andra var på Souriyat Across Boarders för att bland annat intervjua, få enkäter besvarade och för att fotografera och filma.
Andra elever träffade bland annat en domare från högsta domstolen eller "skuggade" en praktiserande muslim, allt beroende på vad man valt att skriva om i sitt gymnasiearbete.
Mat och dagsutflykt
Med pengarna vi samlat ihop kunde vi också bjuda två barnhem, för föräldralösa ensamkommande flyktingbarn från kriget i Syrien, på både mat och varsin dagsutflykt till nöjesparker med karuseller och annat roligt.
Barnen fick även jackor som vi köpt, men också en del leksaker och annat som de saknade.
På nöjesparkerna var vi elever med och hade hand om barnen som skrattade och verkade uppskatta utflykten. Samtidigt var det en splittrad känsla att veta att barnen inte har några föräldrar, jag kände mig otillräcklig på något sätt, speciellt eftersom jag inte kunde prata med barnen på grund av språkskillnaden. Ett leende fick räcka en lång väg.
Hemska historier
Senare samma dag besökte vi även en kvinnoorganisation som erbjuder psykiskt stöd för ensamstående kvinnor vars män har dött i kriget i Syrien.
De berättade mycket om sin verksamhet och allt de jobbar för. Vissa kvinnor delade även med sig av sina historier om flykten från Syrien, hemska historier som jag knappt vill tänka på.
I försök att sprida lite ljus i kvinnornas vardag bjöd vi dem på enklare skönhetsbehandlingar och kvällsmat, och varje kvinna fick en egen summa pengar, något som visade sig vara riktigt uppskattat.
Jag kan bara skriva för mig själv, men jag tror inte att jag är ensam om att känna att jag har testats som person under resans gång.
Jag har fått se skadade flyktingar från kriget i Syrien, både barn som vuxna. Det är vuxna och barn som inte bara har förlorat sina nära och kära utan vissa har även förlorat armar, ben eller kanske förmågan att gå.
Glada och sociala
Ändå är dessa människor några av de gladaste och mest sociala jag träffat, deras styrka var verkligen beundransvärd.
Alla barnen som vi träffade, som inte hade några föräldrar, det var fruktansvärt att veta att små oskyldiga barn som knappt börjat sina liv redan har fått uppleva hemskheter för en hel livstid.
Om kvällarna samlades vi och gick laget runt, och alla fick prata ut om sina känslor. Jag tyckte det var skönt att få avsluta varje dag med att få prata om hur dagens olika intryck fått mig att känna, att få höra att jag inte var ensam om att känna så.
Jag har varit tillbaka i Sverige i en vecka nu, och det är många som har varit ivriga om att veta hur resan har varit, men det går inte riktigt att finna ord till att beskriva resan i sin helhet. Jag tror inte att det riktigt går att förstå om du inte upplevt det själv.