I hemmet utanför Vimmerby har Sylvia förberett 15-åriga Smurfan på att det kommer besök. Hon tar fram en låg pall som hon ställer framför stolen där katten ligger och sätter sig med penna och papper i famnen. Att försöka vara i jämnhöjd med djuren hon talar med är viktigt för att visa respekt.
– De flesta människor som har djur kan prata med dem, man ser att djuret förstår vad man säger. När man gör en djurkommunikation så lyssnar man på djuret. Vad de har att säga kan vara spännande.
Själva kommunikationen sker ljudlöst och Sylvia beskriver det som att ratta in frekvensen på en radio, man måste hitta rätt våglängd, därefter handlar det mest om att lyssna.
– Jag måste ställa in mig för att jag ska förstå djuret som jag ska prata med. Ibland får man bilder, ibland får man ord, ibland prat. Lättast är det med ord eftersom jag direkt kan anteckna ner dem. Jag förmedlar bara exakt det djuret säger och försöker att inte färga det. Ibland har jag ingen aning om vad det handlar om medan matte eller husse vet precis.
Hennes resa startade 2013 då hon gick på kurs i djurkommunikation. Sedan dess uppskattar hon att hon haft runt 100 samtal med hundar, katter och hästar.
– Ju mer man håller på ju säkrare blir man. I början är man ibland osäker och tror att man bara hittar på. Det är det svåraste, att faktiskt tro på att det är djuret som säger något. Men orden kommer inte från mig. Man kan prata med en hund som beskriver vem han brukar leka med, det har inte jag någon aning om, och som matte säger "ja så är det". En gång pratade jag med en häst som berättade att matte bor i rött hus, vi bor i stallet och hästen som står bredvid mig är si och si. Sedan när jag berättade det sa ägaren: "Det stämmer".
Klienterna åker hon både ut till och tar emot hemma. Vanligast är att ägarna kommer till henne för att de har problem med djuret eller för att de inte förstår vissa beteenden.
– Det är kanske en hund som uppträder konstigt eller som gör saker som ägaren inte tycker om. Då kan jag prata med djuret. Men bara för att man kan prata med djuren får man inga lydiga djur. Man kan får reda på att: "Jag har ont i en tass, därför har jag problem med det här. Jag tycker inte om den där leksaken, utan jag vill ha en sådan här istället." Det kan handla om vad som helst och är inte alltid man kommer någonstans men man förstår djuret bättre.
När det kommer till skeptiker menar hon att alla får tro vad de vill men att de flesta brukar reagera positivt.
– De jag har pratat med i Vimmerby tycker att det verkar lite häftigt och spännande, så reagerar de flesta.
Men det är inte bara människor som kan vara skeptiska, vid flera tillfällen menar Sylvia att hon behövt övertala djur att prata med henne.
– En gång var det en Birma som först inte ville prata med mig. När jag förklarade varför "jag ska prata med dig så att matte kan förstå dig bättre" sade han okej och satte sig demonstrativt på bordet som var högre än mig. Hans matte hade problem med att han sprang omkring och stökade runt på nätterna. Han sa att han motionerade på nätterna och att han inte kunde göra någon annan tid på dagen. Han ansåg sig vara kung och kunde göra som han ville. Eftersom han inte tyckte att det var ett problem kom vi ingenstans den gången.
