Vimmerbybon Pia Eriksson gör författardebut med självbiografiska "Till dig som famlar" med illustrationer av Stina Wollter. Vimmerby Tidning träffade Pia på Villa Vimmerby för att prata om den nya boken.
– Jag törs egentligen inte skriva en bok, men här sitter vi! säger den debuterande författaren Pia Eriksson.
Pia har lockat till sig en stor följarskara på Instagramkontot “Korsdragspoesi”. Hela 72 000 läsare har fastnat för hennes texter, som den 14 september kommer ut i bokform. Mellan pärmarna samsas dikter och noveller intill Stina Wollters finurliga illustrationer.
– Jag tycker om att poesin, de berättande texterna och illustrationerna får mötas. De behöver varann, säger Pia.
Stina Wollter och Pia har följt varandra på Instagram sedan många år, och hyser en ömsesidig beundran för varandra. Det var Wollter som kläckte idén om att göra en bok ihop.
– Jag har skrivit texterna och Stina har fått tolka dem helt fritt. När jag såg vad Stina hade illustrerat så kände jag mig väldigt förstådd. Det betydde mycket, säger Pia.
Men när Pia först började skriva och lägga upp sina dikter på sociala medier hade hon inga planer på att bli publicerad på ett förlag.
– Jag har skrivit för att läka, säger Pia.
Pia Eriksson har skrivit för att läka. I boken delar Pia med sig av hennes egna erfarenheter av både fysisk sjukdom och psykisk ohälsa.
Pia har några tuffa år bakom sig. Hon har frekventerat både sjukhus och rättegångssalar. När hon inte längre kunde ducka från utmattningen drabbades hon av ett epilepsianfall så kraftigt att kramperna krossade hennes ryggkota.
– Hela mitt liv har jag varit 10 steg före och inte hunnit känna efter. Jag har bara rusat på. Nu när jag för en gångs skull lät läkandet ta den tid det behövde, så mynnade det ut i det här. Det känns som en stor belöning för att jag sa “Nu ska mitt läkande få gå först – nu ska jag bli frisk.”, säger Pia.
Precis när Pia tillfrisknat och parkerat rullatorn påbörjades den psykiatriska utredningen. När hon var 38 år fick hon sin ADHD-diagnos.
– Det har förändrat min syn på mig själv. Jag har lättare att förstå hur jag fungerar och ge mig själv svängrum, säger Pia.
Med hennes texter vill Pia skänka hopp till dem som befinner sig där hon själv har varit.
När Pia delar med sig av sina dikter på korsdragspoesi vill hon nå den som befinner sig på samma plats som hon själv befunnit sig på.
– Jag vill att folk ska få med sig ett löfte om förändring från boken. Hopp är ett ord som jag själv har behövt för att förflyttas framåt, säger Pia.
Trots att Pia ibland fastnar i föreställningen att människor inte kommer förstå det hon skriver, blir hon snabbt motbevisad.
– Även om jag och läsaren inte har varit med om samma saker kan vi känna samma känslor. Sorg och skam föds i så många olika situationer, och det är sånt vi människor ogärna pratar om, säger Pia.
Pia kan aldrig räkna ut hur hennes dikter kommer att landa hos hennes läsare.
– Häromsistens skrevs det mycket om demens i kommentarsfältet, och det hade jag inte kunnat förutse. Det tycker jag är fint, sättet som jag och mina läsare möts på, säger Pia.
När Pia satte sig ner för att återberätta sin historia förstod hon att hon tagit på sig en stor uppgift. Vissa kapitel var så omtumlande att de skulle kunna bli egna böcker.
Pia har gått igenom en lång process där hon samlat ihop ett urval av hennes gamla dikter, och skrivit längre anekdoter om händelser i hennes liv.
– Poesin är något som kommer naturligt för mig, men ibland kanske jag inte begriper mig på vad dikterna betyder i stunden. Vissa saker skrivs direkt ifrån kroppen, och då kan det dröja till långt senare innan jag förstår vad orden egentligen innebär, säger Pia.
Trots att Pia skriver uteslutande om självupplevda erfarenheter känner hon sig inte blottlagd.
– Det känns som att jag inte haft något val. Jag har inget att förlora, det svåra har jag redan gått igenom. Om någon som ligger inlagd på psykiatrin känner sig mindre ensam av mina texter är det värt allt. Ibland vinner man bara på att utmana sig själv, säger Pia.
Pia delar med sig av sina egna erfarenheter i en bok trots att hon "egentligen inte törs". Om någon känner sig mindre ensam av att läsa hennes texter är det värt allt, tycker hon.