Felicia Lindgren med Hailey, 8, William, 4, och Millie som snart fyller 7, framför föräldrarnas hus i Vimmerby där de bott under det senaste halvåret.
Innanför de vita altandörrarna råder ett undanstädat flyttkaos. Regnkläder, julsaker och böcker är nerpackade inför måndagens avresa.
– Hela vårt liv är i resväskor just nu, säger Felicia Lindgren och skrattar till.
Hon sitter på altanen till föräldrahemmet i Vimmerby där hon, maken Conny och deras tre barn har bott de senaste åtta månaderna. Inifrån huset hörs snabba fotsteg och barnröster. I fönstret skymtar morfar förbi.
– Det har varit jättehärligt att vara hemma. Jag är väldigt glad att vi tog beslutet att flytta hit ett tag, säger Felicia.
Hon minns den första morgonen efter hemkomsten.
– Det var luciamorgon och vi satt och kollade på tv när min man ropade nerifrån köket: "Titta, det snöar!". Barnen sprang ner, de hade aldrig sett snö förut.
När Vimmerby Tidning intervjuade Felicia Lindgren senast, för nästan tre år sedan, bodde familjen i Dauin på ön Negros i Filippinerna. Barnen Millie, Hailey och William föddes där, gick i skolan, Conny arbetade och Felicia kombinerade jobb med familjeliv.
– Det funkade egentligen jättebra och vi trivdes väldigt bra. Det var ett öppet och bra ställe för barnen att växa upp på, säger Felicia.
Hon upplever då som nu att livet utomlands är enklare.
– Alla är mer öppna och när vädret är bättre blir människor gladare. Man är mer utomhus och gör saker. Det märks när man kommer tillbaka till Sverige.
En dag på stranden i Filippinerna när William, Millie och Hailey fick simma och snorkla med valhajar.
Efter pandemin började familjen ändå se sig om efter nya möjligheter.
– Skolan var bra men elevantalet gick ner, till exempel var det tre, fyra barn i mellanstadieklasserna. Då kände vi att, visst, de får en jättebra utbildning, men det behövs lite mer socialt umgänge. Då började vi titta på alternativ.
När Conny fick ett jobberbjudande i Australien ansökte de om visum.
– Vi ser väl en framtid där, särskilt för barnen. Att de kan gå i skolan och senare ha bra universitetsmöjligheter.
De senaste åtta månaderna har familjen tillfälligt bott i Felicias uppväxtort Vimmerby. För hennes yngre jag var ett liv utomlands svårt att föreställa sig.
– Jag är egentligen väldigt familjekär av mig och nära min familj. Så jag trodde aldrig att jag skulle flytta längre bort än att man kunde hälsa på över dagen, säger Felicia och ler.
Hon fortsätter:
– Det är det värsta – det är jättejobbigt. Som den här veckan när jag handlade med min mormor, som vi har gjort varje vecka sen vi kom hem. Jag sa inte hej då, men gav henne en kram. Man blir ledsen. Men man får tänka att man lever sitt eget liv också och alltid kan komma hem igen.
I Sydney har de hyrt en lägenhet, där det nya livet snart ska börja. Felicia har inget jobb som väntar, men det oroar henne inte.
– Jobb finns alltid. Jag är sugen på något inom marknadsföring eller sport, men just nu väljer jag hellre ett jobb som funkar med barnens vardag. När de blir större hoppas jag hitta något jag verkligen brinner för. Det kanske låter konstigt, men så är det.
"Jag är väldigt svensk av mig, så även fast vi har bott utomlands så har det varit viktigt för mig att följa svenska traditioner och fira på vårt egna lilla sätt", säger Felicia.
Millie springer ut på balkongen ovanför altanen och fötterna smattrar mot plankorna under taket. Altandörren öppnas och stängs gång på gång av de andra barnen.
– Ja, jag tror att de har blivit lite mer sådär, vad ska man säga? De trivs också när det händer saker, när det är nytt och sådär. Även fast det är svårt att anpassa sig i vissa situationer, så säger de att de är taggade på flytten och verkar också vara det, säger hon och fortsätter:
– Jag är faktiskt jätteglad att de har fått växa upp i Filippinerna. De har fått vänner från hela världen, med olika kulturer och olika bakgrund. Fått träffa lokala barn som kanske inte kommer från en jättebra bakgrund. De har fått se allt.
Inför avresan på måndag är känslorna delade.
– Det är känslomässigt jobbigt för allting man gör nu blir liksom sista gången. Ska man säga hejdå till alla? Jag bryter oftast ihop, så är det ju alltid. Samtidigt är man exalterad att börja ett nytt liv, få starta upp igen, börja från noll och hitta sina nya vardag, nya vänner – bygga upp ett nytt liv för oss och för barnen.
Felicia Lindgren är från Vimmerby men har bott i Asien i ungefär 15 år. Hon träffade sin man Conny i Thailand, där de båda jobbade med dykning. Sedan dess har de hunnit bo i både Thailand, på Bali och i Filippinerna, där barnen föddes och växte upp.
Planen framåt är att stanna i Australien, åtminstone tills barnen har gått klart skolan. Men Sverige är inte helt avskrivet.
– Om allt funkar där, så är det där vi kommer bo. Men jag stänger aldrig dörren hit. Jag gillar Sverige som land och har inget emot att bo här om vi skulle känna så om några år eller i framtiden.
Familjen i båt vid Apo Island, nära hemmet i Filippinerna. Platsen är känd för sitt korallrev och sina sköldpaddor.
En dag för familjen på nöjespark i Cebu City.