Vitsen att vara med i facket Àr en pedagogisk utmaning för de flesta förbund. I Kommunals Vimmerbysektion har man 800 medlemmar. "Kunde vara nÄgra hundra fler", tycker sektionsordförande Petra Dahlström, som ser flera vÀrden i att Kommunals förbundsordförande Malin RagnegÄrd valt ett stopp pÄ Vimarhaga/Borghaga för att trÀffa undersköterskor och vÄrdbitrÀden under sin pÄgÄende arbetsplatsbesöksturné.
â Vi Ă€r glada att hon kommer hit. Medlemmarna fĂ„r chansen stĂ€lla frĂ„gor och fĂ„r kanske en annan förstĂ„else för vikten av att vara med i facket. Det Ă€r faktiskt betydelsefullt att fĂ„ se sin förbundsordförande live.
Varför har ni inte fler medlemmar?
â MĂ„nga tycker nog det Ă€r dyrt. Och man Ă€r osĂ€ker pĂ„ vad man fĂ„r för pengarna. Det kan sĂ€kert vara en generationsfrĂ„ga ocksĂ„. Men ju fler som Ă€r med i facket pĂ„ en arbetsplats, desto fler Ă€r det som kan pĂ„verka sĂ„dant man inte tycker Ă€r rĂ€tt.
Vilka frÄgor har prio för Kommunal lokalt?
â Vi behöver jobba för bĂ€ttre dialog mellan chefer och medarbetare sĂ„ att medarbetare kĂ€nner delaktighet i sin arbetsvardag. Det skulle lösa mycket. Jag sĂ€ger inte att det inte Ă€r sĂ„ generellt, men det finns stĂ€llen dĂ€r det kan bli bĂ€ttre. Och schemafrĂ„gan, det Ă€r mĂ„nga som tycker det Ă€r oklart kring 11-timmarsregeln och dygnsvila, sĂ€ger Petra Dahlström.
En hel del diskussioner om scheman blev det ocksĂ„ under arbetsplatsbesöket pĂ„ Vimarhaga. Om âmördarschemanâ, kollegor som offrar semesterdagar för att orka.
â De hĂ€r frĂ„gorna Ă„terkommer ofta, underbemanning Ă€r roten till de mesta som inte funkar. Det gĂ„r inte att lĂ€gga tillrĂ€ckligt bra scheman nĂ€r man har för fĂ„ kollegor. Och balansgĂ„ngen mellan hĂ„rda krav och fĂ„ resurser sker pĂ„ bekostnad av den egna hĂ€lsan. Jag upplever ocksĂ„ ofta att man inte kĂ€nner sig delaktig i beslut som fattas över huvudet pĂ„ en, det Ă€r andra som bestĂ€mmer vad som Ă€r ett hĂ€lsosamt schema. Resultatet blir att hĂ€lften sjukskriver sig, sĂ€ger Malin RagnegĂ„rd.
En lösning skulle kunna vara en extra fridag utöver kollektivavtalets nio fridagar per fyraveckorsperiod, menar hon.
â Det kan rĂ€cka med smĂ„ förĂ€ndringar för att det ska bli stor skillnad. NĂ€r man jobbar som vi gör behöver man Ă„terhĂ€mtning, vi kan inte ta lite extra lĂ„ngledigt för att det Ă€r röda dagar i almanackan, sĂ€ger Anneli Ojala, som jobbat som undersköterska i 47 Ă„r och siktar pĂ„ nĂ„gra till.
Under pandemin höjdes vÄrd- och omsorgspersonalen till skyarna.
âApplĂ„derna försvann ganska snabbtâ, sĂ€ger en av medlemmarna.
â DĂ„ kĂ€nde man sig sedd och det fanns en förstĂ„else för vad vi gör. MĂ„nga av oss trodde nog att det skulle komma nĂ„got bra ur det, men idag kĂ€nns det som intresset Ă€r vĂ€ldigt svagt frĂ„n samhĂ€llet i stort, sĂ€ger Anneli Ojala, som tillĂ€gger att Ă€ven om man Ă€r ârĂ€tt förbannad innerst inne kan man inte vara förbannad hela tiden.â
â Man blir styrkt av det hĂ€r. Det finns saker att ta tag i, skriva motioner, till exempel.
â Kommunerna har det tufft och frĂ„n statligt hĂ„ll behöver man skjuta till mer pengar. Och det finns pengar, det ser vi. Men till vĂ€lfĂ€rd finns det inte, det Ă€r otroligt provocerande, sĂ€ger Malin RagnegĂ„rd.
â Ibland hör man âdet hĂ€nder inget i alla fallâ, men det gör det ju. Nu har vi fria arbetsskor, det Ă€r första gĂ„ngen jag fĂ„tt det efter 35 Ă„r, sĂ€ger undersköterskan Helen Johansson.