"Jag tror att många är lite rädda och tror att det gör ont", säger Carita Thörn, som kommer att kunna berätta hur en donation går till. Och nej, det gör inte ont.
"Tobiasregistret? Va?"
Carita Thörn är van att få frågan. Om hon gärna svarat tidigare gör hon det sedan någon vecka tillbaka med extra tyngd och engagemang. Hon är nu en av Tobiasregistrets nya volontärer med det superviktiga uppdraget att få färre att säga ”va?” och fler att ta steget att anmäla sig som frivilliga givare.
– Jag kände att det här passade mig när jag såg att man sökte volontärer, jag har ett socialt engagemang, gillar att prata med folk och tycker att jag kan väl rädda liv jag också – genom att få fler att gå med.
Idag finns 230 000 i det svenska registret. Det räcker inte. Var tredje person med blodsjukdom som behöver nya friska blodstamceller från någon annan hittar aldrig en passande donator.
– Vi visste inte heller vad det var, inte innan jag behövde stamceller, säger hennes man Micke Thörn, som fick diagnosen KLL, kronisk lymfatisk leukemi när han var 49 år.
När behandlingen inte längre räckte till och han behövde en stamcellstransplantation hade han tur.
– Det fanns till och med flera som matchade mig, inte bara en.
I oktober 2008 fick han sin transplantation. Den frivilliga anonyma donatorn finns särskilt i tankarna varje årsdag när Carita och Micke firar med choklad och bubbel.
Carita Thörn har precis blivit godkänd som volontär för Tobiasregistret, med uppdraget att få fram fler frivilliga donatorer. Hennes man Micke fick nya stamceller 2008. "Utan donatorn hade jag inte suttit här."
Sedan dess har flera i deras närhet valt att anmäla sig till Tobiasregistret, men i och med sitt nya uppdrag hoppas Carita plussa på. Efter utbildning kan volontärerna göra sitt uppdrag på olika sätt, i sin förening, på fikarasten på jobbet, på sociala medier.
Alla friska mellan 18-35 kan registrera sig. Är man väl med i registret står man kvar tills man fyller 60, men den övre gränsen för nyanmälan hänger ihop med att yngre givare är bäst för patienterna.
– Och särskilt stor brist är det på killar, som man får ut fler blodstamceller ifrån.
"Jag har lätt för att engagera mig och tycker om att prata med folk", säger Carita Thörn, som inte tvekade att hoppa på ett nytt uppdrag när hon såg efterlysningen på sociala medier.
Proceduren är enkel. Man får hem ett topskit, skickar in det och väntar. För de allra flesta blir det inte mer än så – men ju fler personer som finns i registret, desto större chans att hitta rätt donator till patienten.
– Det är långt ifrån alla som har glädjen att matchas med någon som behöver just dina stamceller. Blir det en matchning är man fri att säga nej, kan välja att vara anonym och man ska komma ihåg att det inte hänger på dig om det uppstår problem efter donationen. Och, något som säkert många tror, det gör inte ont. Donation via blodet är det absolut vanligaste, men många tänker nog på donation via benmärg, som man gjorde förr.
Hur kommer du att jobba för att få fler potentiella livräddare?
– Först tror jag på att jobba i det lilla, med direktkontakt. Det finns flera killar i rätt ålder på en arbetsplats där jag jobbar några timmar i veckan, längre fram tror jag det kan bli bra att finnas med på olika evenemang, som marknaden, Bullerby Cup och liknande. Nu känns det lättare att svara på frågor, när jag fått utbildning och material, för frågor lär ju dyka upp.
Varför gör du det här?
– För att det känns bra att hjälpa till. Jag tycker jag har tiden nu när jag är pensionär och vi har dragit ner vårt engagemang till Min stora dag till två gånger per år. Men framförallt är det ju att jag vet vilken skillnad det gör, att man kan få någon att göra något enkelt och så kan man rädda en annan människas liv. Det är jättestort.
"Någon gör något enkelt som räddar livet på en annan människa. Det är stort", säger Carita Thörn, som är ny volontär för Tobiasregistret.