På julen samlas 25 personer hemma hos Irene. Det är tjejen som bor hos Irene i dag, Irenes biologiska barn samt Ida och andra forna familjehemsbarn. "De är ju mina barn de också, det kan ju inte bli på något annat sätt", säger Irene.
– Vad kallt det är! Kom in, säger Irene Nilsson när hon slår upp ytterdörren.
I köket har hon dukat för fika. Kaffet puttrar i kaffebryggaren och på köksbordet står ett fat med wienerbröd.
– Ida har inte kommit än, säger hon, slår sig ned vid köksbordet och tillägger sedan, med glimten i ögat:
– Det är typiskt henne. Jag tror aldrig att hon varit i tid.
Ida Andersson är ett av 42 barn som Irene varit familjehem åt genom åren. Sedan 1980 har Irene, utan uppehåll, haft minst ett familjehemsbarn boende hos sig i Västra Eneby.
– Jag minns så väldigt väl när Ida kom hit första gången. Hon stod ute på uppfarten och kramade socialsekreterarens ben, livrädd att bli lämnad.
Irenes mobiltelefon plingar till. Det är ett meddelande från Ida, som skriver att hon är på gång. Irene svarar och lägger sedan bort telefonen igen.
Hur kom det sig att du blev familjehem?
– Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det bara kändes självklart. Första sommaren, 1980, hade jag ett par pojkar hos mig. Sedan ringde en kommun och frågade om vi kunde hämta ett litet spädbarn 22 mil härifrån. Det kunde jag ju så klart.
"Jag kan bli lite rörd när jag tänker på och pratar om barnen som bott hos mig, men det har samtidigt varit så självklart för mig att ta dem till mig", säger Irene.
Vad krävs för att vara en bra familjehemsförälder?
– Du måste vara mentalt stark. Sedan måste du naturligtvis ha ett stort hjärta. Det krävs en fast hand och oändligt med kärlek.
Vad har det tillfört dig och ditt liv att vara familjehem?
– Allt. Du får så mycket tillbaka och tur är det, för annars skulle man aldrig orkat. Det är tufft och tungt om det inte ordnar sig för barnen. Men det är värt det, för det är naturligtvis jätteroligt när det går bra för dem.
I hallen slås ytterdörren plötsligt upp. Det är Ida. Irene får en kram innan Ida slår sig ned bredvid henne. De tittar ömt på varandra och är snabbt igång med att både skoja och skratta.
– Irene har fått stå ut med mycket genom åren, så mycket kan jag säga, skrattar Ida, som bott hos Irene i två omgångar.
Ida bodde hos Irene under ett års tid när hon var sex-sju år. Därefter var hon ett så kallat "helgbarn" som kom enstaka helger. Som 14-åring flyttade hon dock tillbaka på heltid. "Hon är som ett barn i huset, det är hon", säger Irene kärleksfullt.
I dag är hon 30 år och har egna barn. Första gången hon kom till Irene var hon bara sex-sju år. Efter ett år flyttade hon hem till sin biologiska familj, men fortsatte vara "helgbarn" hos Irene. När hon var 14 flyttade hon återigen dit på heltid – och stannade i sju år.
– Jag kände mig verkligen trygg här.
När Ida får frågan om hon någonsin känt den tryggheten hos sin biologiska familj är hon tyst i flera sekunder innan hon svarar. Ett rakt och enkelt svar.
– Nej.
Hon vill inte berätta speciellt mycket om livet hos sin biologiska familj, men säger att hon kommer från en trasslig bakgrund och uppväxt.
Det är tufft att vara familjehem ibland. Man möter många trasiga, svikna och ensamma barn. Irenes ögon fylls av tårar när hon berättar om några av sina upplevelser. Tioåriga barn som sagt att de ska ta sina liv, barn som sprungit på järnvägsspår, barn som våldtagits av sina föräldrar, barn som sovit i fåtöljer... När hon tänker på hur illa många barn far i världen i dag blir hon arg, berättar hon.
Vad har det betytt för dig att få komma till familjehem?
– Massor. Sedan är det så skönt att jag kom till just Irene och ingen annan. Hon har verkligen gått in för det. Johanna och Anna-Karin, Irenes biologiska döttrar, har också varit en stor del av mitt liv.
Hur tror du att ditt liv hade sett ut om du inte kommit till Irene?
– Jag vet fan inte, jag vet verkligen inte. Jag hade nog inte tagit studenten eller pluggat vidare, i alla fall. Jag är den första på flera generationer, i min andra familj, som över huvud taget ens tagit studenten.
Ida ler och något som ser ut som stolthet sveper över hennes ansikte.
– Det löste sig för mig, jag klarade det.
När Irene och Ida pratar om gamla minnen skrattar de gott. Och deras ögon lyser av kärlek och värme när de tittar på varandra. Irene ser Ida som sitt eget barn, berättar hon.
Sedan studenten har hon jobbat och nu är hon snart färdigutbildad specialistundersköterska med fokus på akut- och intensivvård.
Som 21-åring flyttade hon ifrån Irene. Trots att hon inte bott hos Irene på nästan 10 år har de fortfarande har en nära relation. Det bekräftar de båda.
– Vi firar jul och födelsedagar ihop. Irenes döttrar är som mina egna syskon. Jag och Anna-Karin pratar varje dag, säger Ida.
Hon börjar prata gamla minnen med Irene. De skrattar åt alla händelser.
– Irene skjutsade mig till bussen eller tåget varje dag, när jag skulle till skolan. Varje gång som tåget rullade in sa jag att "jag är hungrig, har du en femma till en macka?". Då blev hon stressad så hon slet upp plånboken och gav mig en tjugolapp. Det satte jag i spel.
Ida kommer från en trasslig bakgrund, men fick en trygg punkt hos Irene när hon kom dit första gången som sex-sju-åring.
Irene skrattar och fyller i:
– Jag tänkte att "hon ger sig väl", men det gjorde hon inte. Det var kul, även fast jag var arg ibland.
Ida minns också när hon fick en moppe.
– Jag gasade i gruset här utanför och Irene stod och skrek på mig.
Båda två börjar skratta åt minnet, berättar fler. Det är tydligt att de har en nära och trygg relation.
– Ida är som ett av barnen i huset, fastslår Irene leende och kramar Idas arm.
Ett minne som Irene och Ida skrattar gott åt är när Irene spontant kom hem med två ponnyer. Egentligen hade hon lovat barnen en pool, men när hon kom över två schettisar som behandlades dåligt fattade hon beslutet att ta hand om dem istället för att bygga pool på tomten hemma i Västra Eneby. Det beslutet var inte populärt hos dottern Anna-Karin, som skrek att hon hatade hästar. "Det gjorde hon också", skrattar Irene.
