Det är barnrättsorganisationen Maskrosbarn som lyfter fram den några år gamla rapporten ”Barn som anhöriga – hur går det i skolan” i samband med att de startar upp det nationella projektet Skolkurage. Projektet syftar till att ge skolpersonal bättre verktyg att fånga upp barn som far illa.
Anette Jonasson är psykolog inom skola och särskola i Västerviks kommun.
– Vissa barn mår jättedåligt av en ganska liten sak i andras ögon och andra barn som har det fruktansvärt hemma mår inte särskilt psykiskt dåligt. Det är väldigt olika hur man reagerar som människa.
Tecken på att ett barn far illa kan vara att barnet har svårt att komma i tid, inte har rena kläder och har svårt att koncentrera sig.
I sin roll som psykolog ingår Anette Jonasson i skolornas elevhälsoteam tillsammans med kurator, skolsköterska, logoped, specialpedagog samt skolans rektor.
– Det är lärarna som är närmast barnet som ofta märker att något är fel, säger Anette Jonasson och berättar att det ofta märks att barnet är stressat inombords.
En del lärare är experter på att lösa små problem tillsammans med barnet, berättar hon. Det kan handla om att se till att barnet har en påse med rena idrottskläder i skolan.
– Många barn vill ha hjälp att dölja att de inte har det som alla andra.
Läraren kan också ta hjälp av skolans elevhälsoteam och då kan de gemensamt se över vilka behov som finns. Det kan också hända att lärare och personal från elevhälsoteamet träffar barnets föräldrar för ett nätverkssamtal. Att prata och samarbeta med föräldrarna är en väldig viktig del i arbetet med att hjälpa eleven.
– Det är viktigt att ses och gemensamt se över vilka problem som behöver lösas.
Hur ska man göra om man själv går i skolan och mår dåligt?– Man kan fråga en kompis eller ta hjälp av en vuxen i skolan. Det går också att prata med Bris, ungdomsmottagningen eller skolans kurator.
Anette Jonasson säger att det är viktigt att komma i håg att barn sällan pratar om det som är allra svårast och att det inte är säkert att det som hjälper barnet mest är att prata om situationen.
– Utsatta barn har ofta större behov av vuxna som frågar efter dem och som hjälper dem i vardagen, än att prata om situationen. Det kan dröja till vuxen ålder innan man kan prata om det som har hänt, och kanske kan man inte prata om det ens då, säger Anette Jonasson.
