En havsörn i siluett mot himlen får många att titta till lite extra, även om det inte är någon ovanlig syn häromkring numera.
Annat var det i slutet på 1950-talet, när tonåringen Bo Lewander, då bosatt i Norrköping, var ute och tittade på fåglar. Han minns en gång när det kom en havsörn. Det var en sensation.
Men det skulle bli ännu värre. När Naturskyddsföreningen 1971 startade sitt Projekt Havsörn, som fortfarande pågår, var fågeln nästan utrotad i Sverige, främst på grund av miljögifter.
De få ungar som kom på vingarna hade ofta svårt att klara sin första vinter.
Då inleddes en omfattande stödutfodring, som pågick även i vårt område. I Östra Ed var det Ulf Hjulström som matade örnarna och i Oskarshamns kommun Peter Gerdehag och Björn Hellqvist.
En av dem som höll på längst i Västerviks kommun var Alf Alvarsson i Loftahammars skärgård. Men ett stort antal grisar kördes också ut i Västerviks skärgård av trion Bo Lewander, Lars Naimell och Stig Wester.
Bo Lewander berättar att de matade havsörnar från 1980 till 1995, då obesiktigat slaktavfall förbjöds. Att Alf Alvarsson kunde fortsätta sin matning, berodde på att han fick veterinärbesiktigat slaktavfall från slakteriet i Linköping.
Det var viktigt att skydda havsörnen och inte berätta exakt var stödutfodringen ägde rum. Ofta åkte de ut nattetid, för att inte avslöja åtelplatsen. Döda grisar hämtade de på gårdar runtom i kommunen och körde ut i skärgården med båt, eller drog på kälke, om det var is.
När grisarna väl var på plats, satte Bo upp ett gömsle. Där sov han sedan resten av vinternatten, iförd skoteroverall och arktisk sovsäck, för att nästa dag kunna läsa av ringarna på de havsörnar som besökte åteln. Många av dem var nämligen ringmärkta.
Han berättar att han brukade vakna någon gång på förmiddagen, lagom då havsörnarna anlände. Sedan satt han kvar tills mörkret kom på eftermiddagen och örnarna ätit sig mätta.
Det hände att en örn landade på taket av gömslet, bara några decimeter ovanför hans huvud. Det hördes tydligt på dunsen om det var en korp eller en örn.
Bo Lewander har samlat en massa fakta om örnmatningen i en tjock pärm hemma. Där kan han gå in och se hur mycket mat de la ut varje vinter och speciella noteringar om vad de såg, när de åkte ut.
De brukade börja omkring den 1 november och sedan höll de på mars månad ut, för sedan trädde fågelskyddet i kraft och då skulle åtelplatserna vara avstädade inför häckningssäsongen.
En normal vinter körde Västervikstrion ut mellan ett och ett halvt och två ton slaktrester, fördelade på ett antal resor. Det blev många timmar av ideellt arbete.
Varför gjorde du allt detta?– Havsörnen är ju en magnifik fågel, säger Bo Lewander.
När vi träffas, visar han en bok som påverkat honom mycket att engagera sig i örnarnas väl och ve. Det är "De sista örnarna", som skrevs av Bengt Berg 1923.
Havsörnen, som då decimerats genom jakt, fridlystes 1924, men det tog tid innan stammen återhämtade sig. Sedan kom miljögifterna.
Först på 1980- och 90-talen började havsörnarna öka i antal igen, men det finns fortfarande ett antal hot. Ett av dem är bly. Örnarna är extremt känsliga för att få i sig blyrester, till exempel i form av blyhagel från sjöfågeljakt eller kulammunition med blyspets som splittras vid skottet. En blyförgiftad örn är påfallande orädd och apatisk och hänger med huvudet.
