LÄS MER: Krönika: Ett spöke i släkten
Birgitta Elltorp, 93 år, har bott vid Segersgärde sedan ungdomsåren och om det är någon som känner till historier från omgivningarna så är det hon.
En av de historier hon berättat för oss handlar om mystiken kring backen vid Kuggviken.
Före automobilernas och traktorernas tid var det ju äkta hästkrafter som nyttjades. Men att ta sig uppför backen vid Kuggviken var inte sällan ett problem för bönderna i närområdet.
När man kommit till mitten hände det att hästarna stegrade sig och betedde sig som om det var något de inte ville passera. Ett scenario som alltid inträffade på samma ställe.
Birgittas svärfar Martin Elltorp var den första som berättade för henne om Kuggviksbacken.
– Han var en klok och sansad människa men detta förbryllade honom. Han kom verkligen att tro att hästarnas beteende hade sin förklaring i något övernaturligt. Till saken hör att det på båda sidor om backen finns fornlämningar.
Birgitta, som tar historierna om Kuggviksbacken med en nypa salt, har trots allt själv varit med om en märklig händelse just här.
– Jag kom körande i bil från Västervik till Segersgärde för många år sedan nu. Min man Folke och min svärfar Martin var medpassagerare. Mitt i backen började motorn plötsligt tjuta något förskräckligt och gjorde så ända tills vi kom hem. Då tystnade den tvärt och i fortsättningen gick bilen som vanligt, berättade Birgitta för oss hemma i sitt kök för några år sedan.
Vid samma tillfälle berättade hon också om Carl Ringqvist, fosterson till Carl Rydström som var husbonde på Segersgärde. Ada Rydström (1856-1932), lokalhistoriker och lantbrukare, var barnbarn till Carl Rydström och hon skriver i Boken om Tjust att "Husbonden var glad och skämtsam till lynnet och hade ett varmt hjärta, som klappade allra varmast för den käre fostersonen Carl Johan Ringqvist".
Den 15 juni 1849 drabbades dock husbonden av stor sorg då fostersonen, som nu blivit vuxen, omkom i en drunkningsolycka under en seglats mellan Casimirsborg och Västervik. Man fann ett par åror och en mössa som tillhört honom men kroppen återfanns aldrig. Fosterfadern lät resa ett monument vid strandkanten till sonens minne, ungefär vid den plats där man trodde att båten förlist. Korset är än i dag synligt från vägen. Inskriptionen lyder: Carl Ringqvist seglade å Gamlebyvik. Gick där i kvaf. Vågen döljer hans ben, Oåterfunnen ännu".
Natten innan bouppteckningen skulle göras efter Johan Ringqvist drömde husbonden att denne stod vid hans säng och viftade med ett rosa pappersark och pekade på sin sekretär. I ett lönnfack i sekretären hittade man sedan ett rosa ark med Ringqvists testamente.
I december samma år som han drunknat ägde ytterligare en märklig händelse rum.
Natten innan husbondens födelsedag hade han besök av några vänner som sov i husets bottenvåning. De vaknade på natten av att någon kom in i farstun och stegade upp på övervåningen. När husbonden strålade samman med sina vänner vid frukostbordet berättade han, utan att ännu veta vad vännerna hört, att hunden Kosack som låg vid hans säng ivrigt gnällt och tjutit precis på samma sätt som han gjort natten efter att sonen Carl drunknat. Gjorde Carl Ringqvist månne ett återbesök?
LÄS MER: Del 1 i spökserien – Dammen brast när tavlan flyttades
LÄS MER: Del 2 i spökserien – Vem är sorgsna gestalten i huset?
