Östersjön del 2
Åke Nilsson är född och uppvuxen på Flatholmen i Tjusts södra skärgård. Hans rötter på ön går tillbaka till 1600-talet berättar han. Här har han och hans förfäder levt och överlevt tack vare fisket.
Hur viktigt skulle du säga att fisket var för folket i skärgården förr i tiden?
– Det betydde allt. Utan fisket hade det inte gått att leva här ute, säger han.
När han växte upp hade familjen en ko, ett par grisar, höns och de odlade för husbehov. Men det de levde av var fisket.
– Man var tvungen att ha det man behövde här, för det var inte varje dag man kunde komma in till stan.
När det fiskades som mest på Flatholmen fanns det två fiskelag som höll på.
Det gamla fiskeläget på Flatholmen består nu av sjöbodar som används till annat och de flesta husen tillhör sommargäster. Av yrkesfisket finns inget kvar.
Ålfisket har varit en stöttepelare för många yrkesfiskare i Tjust, men även ålen är hotad. Havs- och vattenmyndigheten har tagit ett policybeslut om att fasa ut ålfisket såvida beståndet inte visar på tydlig återhämtning, berättar Tobias Borger, länsfiskekonsulent i Kalmar län. Han tror att yrkesfisket i Västerviks kommun snart kan vara ett minne blott, förutom ett fåtal utövare.
1961 fanns det 292 fiskare i skärgården, enligt en sammanräkning i boken "Så länge skutan kan gå" (Jan Selling och Gösta Holmer). 2007 fanns 31 kvar, varav 17 hade det som huvudnäring.
– Idag finns 17 ålfisketillstånd i Västerviks kommun och endast 27 fiskelicenser totalt. Att det kustnära yrkesfisket försvinner kommer ge stora förluster inom skärgårdens kulturmiljöer och befolkningens möjligheter att få tillgång till lokalt landad fisk, säger Tobias Borger.
Som så många andra i skärgården föddes Åke Nilsson mer eller mindre in i fiskaryrket. När han hade slutat skolan 1958 så hängde han med sin farbror på fisket.
1972 köpte han en båt tillsammans med brodern Ingvar och de fiskade tillsammans, innan Åke 1978 bestämde sig för att lämna heltidsfisket. Brodern tog över båten och har hållit igång sedan dess, men Åke började köra skolbarn, post- och taxibåt i stället, tillsammans med hustrun Siv. Men de fiskade också, vid sidan om, både åt sig själva och för att sälja.
I ett av uthusen på gården har de samlat ihop till ett litet fiskemuseum och de berättar gärna om redskapen, maskinerna och motorerna här.
Åke berättar om hur han fiskade med långrev, en lång lina med krokar där krokar och bete knöts fast allteftersom den lades i.
– Med den fångade vi mest abborre och gädda. Och så fanns det mindre revar som de la efter ål och större för torsk på hösten och vintern.
På vintern, när isen frös till, fiskade de gädda med gäddsax, där en metallsax hängde i ett snöre, som satt fast i en pinne, som i sin tur placerades över ett hål som borrats i isen.
– Som mest kunde vi ha flera hundra sådana här ute, som vi vittjade, säger Åke.
Men nu blir det sällan någon is på vintrarna. Dessutom är gäddsaxen omdiskuterat som fiskeredskap och förbjudet att använda i många fiskeområden.
Något som revolutionerade fisket, och hela livet i skärgården, var motorerna. Åke har en hel del i sin samling.
– Den första motorn som kom till Flatholmen var 1911, säger Åke.
Han minns tillbaka på sin farmor som varje lördag måste gå upp mitt i natten för att ro in till Västervik där hon skulle stå och sälja fisk på torget under dagen.
Åke Nilsson är djupt oroad för dagens situation i Östersjön. Han har sett miljön förändras och både fisk och sjöfågel försvinna.
– Man ser vilken förändring det blivit i vattnet. I en del vikar är det helt sterilt. Jag undrar hur det egentligen är med syrehalten där. Och det märks tydligt att fisken har ändrat sitt beteende, de kommer inte längre in där de tidigare har funnits.
