Fastrarna var snälla och hon såg fram emot det.
Kvinnorna hade bäddad åt Cathrine i gavelrummet på bottenvåningen, i närheten av sina egna rum.
Flickan fick lyssna på flera godnatt-sagor som fastrarna inlevelsefullt berättade för henne. Sedan stoppades hon om. Det var dags att sova.
Men knappt hade de båda kvinnorna stängt dörren om flickan förrän de hörde henne skrika där inne i ren och skär skräck.
I Smålandsposten (från den 19 september 1992) berättar den nu vuxna Cathrine:
– Jag kommer ihåg hur jag låg i sängen och flög upp skräckslagen. Framför mig såg jag en gammal man med mycket skägg. Jag minns bilden av honom ännu (...). Han stod mitt på golvet. Det var diffust vad han hade på sig. Ansiktet hade en klarhet. Och jag var säker: Han är här!
Fastrarna försökte lugna flickan, vilket inte var lätt. Hon vägrade ligga kvar i rummet. Till slut bäddade kvinnorna åt henne i en soffa i biblioteket istället.
När Cathrine flera år efter sin upplevelse i gavelrummet fick se ett foto i familjealbumet blev hon förbluffad. Där var han ju, ingen tvekan. Det var mannen som hon sett den där kvällen på Gransholm. Nu visste hon hans namn, Sven Johan Andersson.
Anledningen till att jag berättar om Sven – som mig veterligen inte har någon koppling till Tjust – har att göra med att han var min pappas gammelmorfar.
Under många år arbetade han på godset och var jägare på Gransholm – den gård där det alltså sägs att han spökar, eller åtminstone spökade.
I Smålandspostens artikel berättar Cathrine att Sven var en viktig person på Gransholm: ”Ständigt var han med och det var åtskilliga hundra jakter som denne erfarne jägare och hedersman lade upp och genomförde åt Gransholmsfolket”.
Det var också i skogen under en jakt som han slutade sina dagar. I augusti 1897 blev han vådaskjuten av en ung student som var gäst på Gransholm och deltog i jakten.
Cathrine var inte ensam om att ha upplevt märkliga ting i huset. Hennes farfar Henning berättade för henne, när hon blivit lite äldre, att han själv ofta hörde hur dörrar öppnades, hur någon gick i hallen, och att han ibland fick en stark känsla av att någon stod och iakttog honom.
Sven rycktes alltså bort från jordelivet oväntat och hastigt. Kan det ha varit en orsak till att han spökade?
Hur det än förhåller sig med saken är det faktiskt lite spännande att ha ett tvättäkta spöke i släkten!
Vad kan väl lämpa sig bättre när höstmörkret lägrar sig, än att berätta ruskiga historier för varandra? Med start i dag kommer vi att bjuda på några sådana, alla hämtade från Tjust. Håll till godo!
