Mörkret hade precis lagt sig som ett täcke över skogen och det regn som fallit under dagen hade i det närmaste upphört när den första gruppen barn och vuxna fick följa med en guide runt banan i skogen. Banan är stämningsfullt upplyst av marschaller och eldkorgar. På vägen får gruppen möta allehanda upplevelser, en docka, troll, sagoberättare, skogsrå, gloson, bäckahästen, gastar, älvor och till och med en eldsprutande drake.
En del av barnen var riktigt morska och skulle minsann inte hålla någon i handen, men i takt med att man kommer längre ut i skogen är det fler och fler små händer som sträcks upp mot tryggheten i mammas eller pappas hand. För vem vet vad som finns eller inte finns därute i skuggorna?
Ni har väl inte träffat något troll?
Guiden för dem lugnt och säkert till varje upplevelse men precis innan de är framme vid tryggheten och brasvärmen på Marsbäcken möter grupperna en drake som sover under huset. En berättare förklarar att draken sovit där i tjugo år. Den var vaken förra gången ett troll gick förbi. Draken älskar att äta troll.
– Förresten, ni har väl inte träffat på något troll ikväll, undrar berättaren.
– Jo, där borta var det ett troll, ropar flera av barnen.
Då vaknar draken, kommer mot gruppen och sprutar eld, det är mycket effektfullt i den mörka novemberkvällen.
– Nu börjar det bli väldigt otäckt här, säger guiden, kom så skyndar vi oss in innan draken får för sig att ni är troll, vi vill ju inte att ni ska bli uppätna. På vägen in hör man barnen prata och kommentera rundan och de väsen de mött. Upplevelsen har helt klart gett intryck.
Efter rundan är det dags för kaffe och varm choklad. Men när man kommer in är det spindelväv och fladdermöss som dekorerar lokalen. Dessutom är den smakfullt upplyst och lite kusliga ljud hörs. Fast i den öppna spisen sprakar en värmande brasa så det är nog mest mysigt.
”Det här borde vi göra oftare”
Arrangörerna är nöjda med att det kom så många trots regnet.
– Det var ju ett oerhört tryck förra året, och tyvärr kunde inte alla som ville få komma med. säger Ulrika Pecher som är ordförande i stiftelsen Marsbäcken. I år såg vi till att alla fick vara med.
Ulrika förklarar att det går åt mycket folk och massor av planering för ett sådant här evenemang. Men att alla som var med och jobbade har sagt att det var jättekul.
– Det här borde vi göra oftare, avslutar Ulrika Pecher.