Efter filmen Populärmusik från Vittula träffar vår tidning Pernilla August i foajén, hon tittar på sin telefon men håller ena handen framför munnen.
– Det går bra, men jag är lite chockad över allt som hänt i Stockholm. Som väl är har jag fått kontakt med alla mina nära och kära och ingen har varit i farozonen. Men alla de som var där, det är så hemskt att sånt kan hända!
Vi talar först en stund om det inträffade, Pernilla är märkbart tagen men efter bara några minuter kommer vi ändå in på ämnet film.
Är det några särskilda filmer du tänker titta på här på festivalen?
– Ja, Populärmusik från Vittula, den hade jag inte sett, men den var riktigt bra.
Nästa film är Svinalängorna, vad har den betytt för dig?
– Gud, den har ju betytt så otroligt mycket, det var ju bland det första jag gjorde så den grundade i princip hela min karriär. Den blev ju så väl emottagen och jag känner mig så stolt och hedrad över att den blev en sådan framgång.
Är den inte lite tung?
– Jo, men ämnet den behandlar är ju tungt, även om jag tycker det finns en fin humor och mycket värme i den.
Hur var det att vara med i Starwars egentligen?
– Det var ju en jätteproduktion, riktigt jättestor, men det var fantastiskt kul att fått vara med om det även om det nu är 20 år sedan.
Efter filmen Populärmusik från VIttula berättar Björn Kjellman och Reza Bagher lite anekdoter runt filmen och publiken får ställa frågor.
– Jag mins en rolig sak, det var under premiären när hela den enormt stressade stockholmspressen bjöds upp till Pajala där Mikael Niemi tänkte att de skulle få insupa atmosfären. De sattes att åka flotte på en av floderna däruppe och där fick de sitta, i tre timmar, och glida sakta sakta, nedströms. Utan mobiltäckning. Som han njöt. Frågorna var ju slut efter en halvtimme, berättar Björn Kjellman skrattade.
– Hur fick ni barnen att spela så fantastiskt, undrar en kvinna i publiken.
– Jag vet inte riktigt, jag gillar ju att jobba med barn, berättar Reza Bagher. Oftast var det kul men en, jag tror det var den tredje inspelningsdagen, är det plötsligt en av de unga grabbarna som sätter sig på tvären och vill åka hem. Där stod vi 40 personer i ett inspelningsteam, kameror och allt. Det är jättedyrt. Barnskötaren gick in och pratade, producenten går dit, hans moster, alla försökte få honom att spela, men nej, han ville hem. Då tänkte jag att nu får det bära eller brista, jag gick in, tog honom i armen, drog ut honom och sa: Nu spelar du! Ja ja, nu spelar vi väl då sa grabben. Vi blev vänner igen sen och han krånglade inte mer.
Invigningen i mitten
I Gamleby har man den något märkliga ordningen att själva invigningen av festivalen hålls nästan mitt i festivalen. Klockan 19 på fredagskvällen äntrar Carl-Henrik Fernandi scenen och läser poesi och spelar saxofon. Därefter tar Hans Ålund och Agneta Ulfsäter Troell vid och hälsar gäster, medverkande och publik välkomna.
För aftonen uppmärksammas alla de som arbetat för att festivalen ska kunna genomföras, och det är många tackas, många som jobbat hårt mot samma mål även om de är ytterst olika som människor.
Så är det dags för Bengt Forslund att trycka på knappen som startar allt, men innan dess ville han såklart säga några ord. Han berättade om filmtidningen Chaplin som han var med och startade 1959. Och även om den fick fint mottagande var det få prenumeranter men att det vänt efter ett tag. På samma sätt har det varit för filmfestivalen. Han förmanade ledningen att behålla formatet – två dagar och ett överkomligt antal filmer.
– Större än såhär behöver filmfestivalen i Gamleby inte bli, avslutar Forslund.
Därefter trycker han på knappen, ljuset släcks och filmen sätts igång.