â Det Ă€r lite ovant. Det trodde man inte nĂ€r man stannade pĂ„ morgonen, att det skulle bli sĂ„ omtalat. Det var inget jag förvĂ€ntade mig, det var bara en sjĂ€lvklar grej att göra, att stanna nĂ€r jag sĂ„g honom i vĂ€ggrenen, sĂ€ger han.
Berömmelsen Àr dock inget som lockar honom, snarare hoppas han att fler kan fÄ upp ögonen för VilthjÀlpens arbete och skÀnka pengar för att verksamheten ska kunna fortgÄ.
â Det Ă€r ju de som tar hand om alla viltskador, i ett vĂ€ldigt stort omrĂ„de, och de fĂ„r inget betalt. De gör det helt ideellt, sĂ„ det kan nog vara tufft. De gör ju ett fantastiskt arbete, det Ă€r helt otroligt, sĂ€ger Joakim Karlsson.
Berguven har varit pÄ rehabilitering i drygt en vecka.
â Det sĂ„g ljust ut, men man vet ju aldrig.
PÄ tisdagen var det sÄ dags för berguven att slÀppas ut.
â Det gĂ„r inte att beskriva. Att det gick bra, hela vĂ€gen... Det var mycket kĂ€nslor.
Lars-Gunnar Nilsson och Kent Gullquist frÄn Tjust fÄgelklubb, som skjutsade berguven till VilthjÀlpen, var sjÀlvklart med under frislÀppandet. Det var ocksÄ sambon Anna Thalin, tillika sjuksköterska, som lyckligtvis var pÄ plats nÀr Joakim kom hem med den skadade uven.
â Hon Ă€r vĂ€ldigt mĂ„n om djur, en riktig naturmĂ€nniska. Vi blev tagna bĂ„da tvĂ„. Det var en stor stund, berĂ€ttar Joakim Karlsson.
Berguven placerades pÄ en stubbe i nÀrheten av dÀr han hittades, dÀr den satt kvar en stund, innan den gav sig av i kvÀllsssolen.
â Man blev berörd, det var magiskt.