Liza Czarnecki skulle skriva en uppsats för skolan. Hon satte sig i rum 45 på Björkhagaskolan i Söderköping. Hennes fantasi sattes i gungning och hon skrev en berättelse om rummet. När hon kom hem sökte hon på skolan och fann att den varit en anstalt för funktionsnedsatta personer på 50 och 60-talet.
– Då började fantasin skena. Vi fick så mycket idéer och tankar som vi skrev ner, säger Therese Czarnecki.
Therese är Lizas mamma och tillsammans har de skrivit boken "Flickan i 45:an".
– Plötsligt hade vi 40-50 sidor nedskrivet. Då sa vi till varandra: det här kan bli en bok, säger Therese.
Boken tog tre år att få ner och kom ut för några veckor sedan genom egenutgivningsförlaget Vulkan. Det hela börjar med en flicka i nutid som sätter sig i rum 45 på Björkhagaskolan för att skriva en uppsats, hon får på något sätt kontakt med en flicka som satt inspärrad i rummet 50 år tidigare och deras liv möts.
– Det är en fin berättelse om att se det man inte kan se. Om relationer och vänskap, säger Liza.
Skrivprocessen var som ett äventyr. "Flickan i 45:an" skrevs på många platser; ute på altanen i familjens hus i Söderköping, i fjällen och i sommarstugan i Västervik.
– Förra sommaren trodde vi att vi var klara, sen tog det ett år till, säger Therese.
De brukade fantisera tillsammans i bilen och ute på hundpromenader och sen sätta sig ned och få ut tankarna på papper. Therese jobbar som skolkurator i Söderköping och Liza som älskar film ska börja gymnasiet i höst, med estetisk inriktning.
– Jag har tänkt skriva om boken i manusform och göra en film nästa sommar, säger Liza.
Dessutom har mor och dotter redan promenerat fram tankar på en uppföljare till deras debutroman "Flickan i 45:an".