Som vanligt var det en välkomnande stämning i lokalen som doftar härligt av nybryggt kaffe och färska frallor. Totalt var det 103 kvinnor som hade tagit plats för att få höra Ingrid Hogman och hennes dotter Sanna Hogman Fernandi sjunga och berätta om sin relation. Det var rejält trångt framme vid frukostbuffén och lite sorligt blev det väl innan alla fått något till livs och en stol att sitta på.
– Det här är första gången vi uppträder med den här föreställningen, berättar Ingrid Hogman som till vardags är sångpedagog och ansvarig för Visskolan på Gamleby folkhögskola även om hon nyligen gått ner till halvtid för att på lite äldre dagar få mer tid över för musik och sång.
Den andra halvan av tjänsten har övertagits av dottern Sanna Hogman Fernandi som även hon är utbildad sångpedagog.
Musik och sång en del av hemmet
Just musik och sång har alltid varit en bestående del i familjen Hogmans hem. Både mor och barn sjöng ofta därhemma och helst tillsammans.
Därför blev det som en naturlig del att barnen oftast ville följa med när mamma hade spelning. Helst då få vara med på scenen och sjunga "stämmigt"
– Ibland gick det ju bra och då fick flickorna så gärna vara med. Numera är det ombytta roller. Nu är flickorna ute och spelar och jag den som vill få följa med ut på scenen och sjunga "stämmigt", skrattar Ingrid Hogman.
Nästan bara eget material
Med tanke på att det i år är hundra år sedan brödupproret i Västervik hade artisterna tagit med en låt som var skriven av Kent Andersson. Den låten handlar om hungerupproret i Göteborg. För övrigt är det nästan uteslutande eget material som framförs. Framförandet inramades av en härligt pigg dialog mellan mor och dotter.
– Vi har ju inte skrivit ner något. Vi tror på att vara lite spontana, det blir så mycket mer personligt då, berättar Sanna Hogman Fernandi.
Upp på scenen
Klockan slår 10 och det är dags för mor och dotter att ställa sig på scenen.
– Om ni undrar så är det jag som är mor och hon som är dotter, inleder Ingrid Hogman och publiken skrattar förtjust. Jag har sjungit i hela mitt liv.
Hon avbryts av sin dotter Sanna som låter meddela att minsann även hon har sjungit hela sitt liv, men att hon inte trott att hennes röst hade varit så värst egentligen. Det hade tagit några år innan hon upptäckt att även hon begåvats med den Hogmanska stämman. Dialogen och visorna löper vidare mellan skratt och allvar, och frukostgästerna myser hela vägen fram till slut.
