– Jag vet aldrig vad jag ska spela innan jag kommit upp på scenen, berättar Johan Johansson när jag träffar honom en stund innan konserten. Planera en spelning i förväg har jag slutat med för länge sedan. Jag brukar börja med det första som dyker upp i huvudet, eller om någon i publiken ropar något och sedan får jag se hur det blir. Det blir roligare så. Lite improviserat och ganska prestigelöst.
Det är en teknik jag fått öva mycket på genom åren eftersom jag brukar vara med på en alternativ schlagerfestival som årligen anordnas av improvisationsteatern. Där får publiken får hitta på låttitlar och när man som artist kommer upp på scenen får man några sekunder på sig att läsa titeln och därefter improvisera fram både musik och text.
– Det hela bygger nog mest på att man skall göra bort sig, det är nyttigt för artisten och roligt för publiken.
Johan avslöjar att han kommer tillbaka till Västervik under Visfestivalen, där han skall kompa ett par goda vänner som skall uppträda.
Sedan är det dags för spelning. Efter ett par ackord och några inledande fraser är publiken i hans hand. Jodå, punkfarfar har det än, därom råder ingen tvekan. Och sedan bjuder han på sig själv med både gammalt och nytt i nästan tre timmar. Publiken myser.