1959 var de tre herrarna som nu är guider på Psykiatstriska museet unga män, 21, 23 och 25 år och alla arbetade de som mentalskötare på det då stora sjukhuset. På den tiden fanns det 1 400 patienter och 900 personal på sjukhuset och alla manspersoner som gick att tillgå blev utkallade att bekämpa elden.
– Det började mitt på dagen, de brände sopor öppet på soptippen och så spred sig några gnistor, berättar Stanley Ahl.
I början hotades sjukhuset så man evakuerade patienterna, men så vände vinden och elden började sprida sig in mot stan istället. Det var som nu en mycket torr sommar och på den tiden fanns många granplanteringar, så elden fick fort fäste och spred sig snabbt.
– Jag var hemma på lunch och på väg tillbaka hit när jag kände brandlukt och såg röken, berättar Sven-Erik Andersson som precis hade avslutat kursen till mentalskötare och skulle fotograferas, men fotografen kunde inte komma, för infartsvägen till Västervik spärrades av elden.
– Trafiken stoppades vid Ljungheden och röken låg tät över stan, det var riktig domedagsstämning, minns Sven Erik Andersson.
Elden hade nu spridit sig ner mot Perugatan och hela staden var hotad. Militära styrkor kallades in från Linköping och Eksjö, man drog många kilometer slang och tog vatten från Gamlebyviken, ungefär vid Kanotklubben la man ner en av slangarna.
S:t Gertruds sjukhus hade ett eget brandförsvar och mannarna kommenderades ut i skogen för att hjälpa till att släcka.
– Det förvarades en brandspruta i likboden uppe i skogen, berättar Per-Olof Sörskog, och en anställd försökte göra en brandgata med en catepillar, men skogen var så övertänd att han var tvungen att överge den för att klara sitt eget liv, fortsätter han.
Trots dramatiken finns det plats för många glada minnen, hur någon sprutade vatten på uppsyningsmannen, så han fick gå hem och byta eller om gubben som bodde i en stuga ungefär vid nuvarande ICA Maxi.
– Han försökte rädda sina möbler, så han släpade ut dem ur huset, men då vände vinden och möblerna blev uppbrända men huset stod kvar, skrattar Stanley Ahl.
När mannen senare blev intervjuad i tv så berättade han på bredaste västervikska "att det var bare och skene".
I tre dagar härjade elden innan man lyckades få stopp på den, situationen var stundom kritisk, på infartsvägen låg då liksom nu flera bensinmackar, Gulf, Esso och OK, men i höjd med nuvarande Lidl lyckades man hejda elden.
För de tre kamraterna från sjukhuset var det en självklarhet att ställa upp.
– Ja, precis som nu när alla ställer upp och hjälper till, säger Sven Erik Andersson.
-– I den där åldern är man ju inte så rädd heller, men jösses så skitig jag var efteråt, farsan var galen på mig och badkaret var sotsvart, minns Stanley Ahl.
Branden fick efter omständigheterna ett lyckligt slut, ingen dog eller skadades svårt, men det gick rykten om att fyra ungdomar saknades. Många människor arbetade hårt för att släcka elden och man jobbade dygnet runt. Många timmar blev det.
– Som jag sa när jag gick i pension, jag har komptid att ta ut sen -59, skrattar Per Olof Sörskog.
I år är det mest åskan som utgör en fara tänker de tre männen.
– Måtte det för guds skulle inte komma något åskväder, om det kommer lite regn blir jag glad, men inte åska, avslutar Per Olof Sörskog.
