Granne med Ryssland: De drömmer om nytt imperium

I trädgården framför tegelhuset i den lilla litauiska gränsorten Panemune står Kestutis och hissar en ukrainsk flagga samtidigt som ett par glada taxar snurrar runt på gräsmattan och försöker få hans uppmärksamhet

I 20 års tid jobbade han som gränsvakt vid den bro över floden Njemen som binder samman den sömniga byn med den ryska exklaven Kaliningrad – som är bas för den ryska Östersjöflottan och en av Rysslands mest militariserade områden.

Efter att ha gått i pension bor han nu i stället bara ett stenkast från vägen, där de långtradare och bilar han tidigare kontrollerade i arbetet passerar på sin väg till eller från Kaliningrad.

"Rädsla är något annat"

Kestutis ber oss att stiga på, men ursäktar sig för att huset är i oordning:

– Mamma är sjuk, säger han, och placerar oss i soffgruppen i vardagsrummet för att strax komma tillbaka med kaffekoppar, en skål med karameller – och de glada taxarna i släptåg.

På frågan om han är rädd för att bo så nära Kaliningrad efter den ryska invasionen av Ukraina dröjer svaret. Istället börjar Kestutis att berätta om en januaridag 1991, då han som en av tusentals litauer tog sig till tv-tornet i Vilnius för att försvara Litauens självständighet.

– Jag var på jobbet när jag såg på tv hur de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i Vilnius. Då tog jag mina saker och bestämde mig för att åka dit, säger han.

Efter att Litauen som det första av baltländerna i mars 1990 förklarat sig självständigt hade relationen till Sovjetunionen under hösten blivit alltmer spänd, och i början av januari 1991 hade flera regeringsbyggnader i landets huvudstad belägrats av sovjetiska trupper.

På kvällen den 13 januari nådde konflikten sin kulmen, då soldaterna sköt skarpt mot en folkmassa som samlats för att försvara stadens tv-torn. 14 fredliga demonstranter dödades och ytterligare hundratals skadades i det som kommit att kallas för "den blodiga söndagen" – ett datum som för evigt är inristat i Litauens historia.

För Kestutis, som hade barn hemma och vars fru var gravid, fanns det ingen tvekan om att ta sig till Vilnius den där januaridagen.

– Jag tog bara bussen och åkte dit, säger han och fortsätter tankfullt:

– Så vad gäller svaret på frågan om jag tycker att det är obehagligt att bo så nära den ryska gränsen... Rädsla är något helt annat. Vi är bara ständigt medvetna om att de finns här, helt enkelt.

"Allt förändrades med Putin"

Åtta månader efter det som kom att bli den blodigaste händelsen i de baltiska ländernas självständighetskamp upplöstes Sovjetunionen, och sedan följde några år av goda relationer mellan byborna i Panemune och de ryska grannarna i Kaliningrad, enligt Kestutis.

– Själv jobbade jag ju med ryssarna och min mamma gjorde affärer med dem och sålde ägg och mjölk – och på den tiden pratade de litauiska med varandra. Under Jeltsins tid var förhållandet mellan oss grannar något helt annat, men när Putin kom till makten förändrades allt, säger han och fortsätter:

– Då slutade ryssarna att prata litauiska. Sedan dess pratar de bara ryska.

Men det är inte bara grannarna i Sovjetsk som har förändrats under de senaste åren, enligt Kestutis, som precis som de flesta i Panemune får in de ryska tv-kanalerna.

– Tidigare brukade jag titta på rysk tv i ett par timmar på kvällarna – nu orkar jag bara med några minuter. Kanske är ryssarna inte direkt hjärntvättade, men bombarderas man med samma saker varje dag kan man till slut inte föreställa sig att de inte stämmer, säger han och fortsätter:

– - Och Putins sätt att uttrycka sig har förändrats de senaste åren. Nu säger han saker som: "Vi är världens enda räddning" – och enligt mig finns inga värre nationalister än ryssarna.

"Kan aldrig vara lugn"

Bara ett 200 meter brett vattendrag skiljer Panemune från Kaliningrad, men trots att man här är van vid sina ryska grannar är det tydligt att landets invasion av Ukraina ger avtryck i – och också splittrar – byn.

Flaggan som vajar lojt i eftermiddagsbrisen i trädgården framför tegelhuset är specialbeställd, berättar Kestutis, och tillägger att inte alla i byn uppskattar de blågula färgerna.

– Min granne håller på ryssarna, säger han och viftar vagt med handen mot ett av husen i närheten.

Enligt Kestutis är kriget i Ukraina fruktansvärt – därför vill han visa sin ståndpunkt genom att hissa flaggan.

– Ingen vet när eller hur det kommer att sluta – inte ens de styrande i Ryssland vet vad Putin tänker göra, säger han och fortsätter:

– Men det enda ryssarna har drömt om under de senaste åren är att återupprätta imperiet. Och en sak kan man vara säker på – när man har en granne som Ryssland kan man aldrig vara lugn.