Om jag ska se tillbaka på det senaste decenniet så måste jag gå tillbaka lite drygt tio år, till en sommarkväll 2009. Den förändrade mitt liv.
Det är ju mycket som förändrar våra liv. En ny bekantskap, en flytt, nytt jobb, barn som föds. Allt möjligt som slumpen skickar i vår väg. Det vet vi sällan i förväg och tur är kanske det.
Det som skedde den där sommarkvällen 2009 var inget dramatiskt utan något som kunde stannat vid det och aldrig lett vidare till några förändringar. Men det gjorde det.
Maken och jag hade nyss flyttat till Helgerum, där svärfar föddes för över hundra år sedan. Före flytten hade vi några gånger talat om makens farföräldrar och varifrån de kom. De skulle ha kommit från Ryssby till Helgerum, men om det var Ryssby i Kalmar län eller Ryssby i Kronobergs län visste han inte.
Det här var på den tiden man fick betala abonnemangsavgift för att få tillgång till digitaliserade kyrkböcker och andra arkivhandlingar på Riksarkivets hemsida. Man kunde köpa tre timmars abonnemang för 50 kronor och det gjorde vi, för att se om vi kunde hitta det rätta Ryssby.
Där satt vi vid datorn och läste i gamla kyrkböcker och ute föll skymningen. Tre timmar gick fort, men efter de tre timmarna var jag fast i släktforskningen.
Det var inte svårt att hitta svärfars familj i Västrums kyrkböcker, att följa dem bakåt genom åren. Där såg vi i inflyttningslängden från 1892 att de kom från Ryssby i Kronobergs län när de bosatte sig på Järö och blev statare hos baron Raab på Helgerum.
Och strax innan abonnemangstiden gick ut fann vi makens farmor och farfar som nygifta drängen och pigan på Borsna Södergård i Ryssby socken i västra Småland. Dessutom hade de ett barn som maken aldrig hört talas om, äldste sonen Karl Gustaf som dött bara några år gammal. De övriga tolv barnen kände vi till.
Just detta, att kunna läsa om förfäderna för mer än hundra år sedan och följa dem genom livet, det var så gripande. Så stort. Något helt nytt. Historia på mikronivå.
Jag kan aldrig få veta vad de tänkte och kände men jag kan få en liten inblick i deras liv. Den insikten innebar att sedan dess har släktforskning varit mitt stora intresse. Så stort att jag efter några år lämnade min anställning på Västerviks-Tidningen för att börja arbeta som släktforskare.
Nu har det gått tio år och det är fortfarande lika roligt att leta i arkiven.
Krönika