Allt fler anhöriga gör alltmer för sina nära. Var femte svensk vårdar eller stöttar en anhörig, bland personer över 65 är det var fjärde. Enligt Nationellt kompetenscentrum anhöriga utförs arbete som besparar det svenska samhället 181 miljarder kronor årligen.
Hur man orkar och hur man vill ha det när ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning förändrar vardagsvillkoren är olika. För Ingvar Larsson fanns ingen tvekan när hans Eva fick diagnosen lungcancer med spridning till skelettet i augusti 2018.
– Hon ville vara hemma, och det var självklart att göra allt jag kunde för att hon skulle få det så bra som möjligt. Hon har alltid dragit ett stort lass, hon var värd allt.
Han visste inte vad det skulle innebära. Visste inte alla steg av gradvis försämring Eva hade framför sig. En fördel, tror han.
– Jag greps aldrig av panik. Vi tog en dag i taget och eftersom jag inte hade någon idé om vad jag gav mig in på var jag bara fokuserad på att få det att fungera. Och jag vet att hon var tacksam.
Ingvar tycker att vården i hemmet fungerade bra.
– Hemtjänsten la om hennes sår. Det funkade perfekt. Jag kände mig delaktig i vårdplaneringen och fick stöd så att jag kunde ta hand om byte av morfinplåster.
Det finns olika typer av anhörigstöd att få och Ingvars råd är att ta emot hjälp.
– Det är lätt att allt bara rullar på. Min generation män kan fråga sig varför man ska prata om hur man mår. Men det efterlevandestöd jag haft har gjort stor skillnad och vänt tankemönster. Det är lätt att få skuldkänslor och fastna i det man tycker att man inte gjort.
Det har gått ett drygt år sedan hans fru dog. Sista månaden var hon på ett vård- och omsorgsboende.
– Hon skulle in på tre dagars avlastning och ville att jag skulle åka och jaga älg. Men inte hade jag någon nytta av att åka iväg. Jag trodde in i det sista att det skulle komma en vändning och planerade att bygga om hemma, men hon blev allt sämre. Femte dagen, när jag frågade om hon ville komma hem sa hon "nej, det kan jag inte".
Han säger att det är upp till andra att bedöma om det är tufft att vara anhörigvårdare.
– Jag hade gjort samma sak igen. Vi hade levt tillsammans länge och tyckte om varandra. Är det något jag ångrar är det att man inte säger allt man borde säga. Man ska inte skjuta upp saker till morgondagen. Dråpslagen kommer när man minst anar det.
