Krönika Skälm. Skräppeskit. Skarn. Cujon. Pocker. Mashund. Pennal. Bälghund. Lusepäls. Stubbakärring. Hönsetjuv. Fähynda. Äreskämmare. Skinnbracka. Hysslare. Prackare. Rumpoxe. Skitfåtsa.

Det där är skällsord yttrade någon gång på 1600-talet. De finns återgivna i samtida domböcker, därför känner vi till dem fast orden fallit ur bruk sedan länge. Vill du drämma till någon verbalt kanske du skulle använda ordet lusepäls eller skräppeskit i stället för dagens idiot och tönt.

Men gör inte det. Det är bättre att vi håller sams och bemöter varandra med sakliga argument i diskussioner än tar till sådana här skällsord.

Invektiv, det är de fula orden och svärorden vi använder i vardagsspråket. Ja, inte jag, jag tillhör den lilla skaran i världen som lärt sig att inte använda svordomar. Tack vare min religiösa uppfostran sitter det i ryggmärgen att varken säga f-n eller j-ar. Ja, ni ser, jag kan inte ens skriva dem.

Förr använde man så klart också ord som fortfarande används som nedvärderande tilltal och svordomar, och de ska jag inte upprepa här.

För några dagar sedan fick jag ögonen på ett gammalt exemplar av Språktidningen, utgivet 2012. Ett par artiklar i tidningen handlar om invektiv och en av flera tillfrågade är en tidigare chefredaktör på VT. Han säger i artikeln att det ”i princip är förbjudet att svära i Västerviks-Tidningen”. Om det förbudet gäller än vet jag inte, men jag tar det säkra för det osäkra. 1600-talets invektiv får ni dock stå ut med.

Att äldre tiders svordomar och skällsord finns i domböckerna beror på den tidens många förtalsmål. Det verkar som om minsta lilla beskyllning ledde till att man gick till tinget. Kanske var folk mer lättkränkta på den tiden än idag? Kan det vara möjligt?

Hur som helst var det allvarligt att bli felaktigt anklagad för något nedsättande. Om en sådan anklagelse inte bemöttes och motbevisades i domstol blev man ärelös. Heder och ära var väldigt viktigt, det som kallas frejd i kyrkböckerna.

Den som var vanfrejdad hade mist sin ära.

Blev du beskylld för att vara tjuv, ja då skulle den som sagt det bevisa att det stämde. Visade det sig vara en lögn då fick du äran tillbaka.

I många fall hade beskyllningarna haglat åt båda håll och då hände det att parterna förlikades innan rätten gett sitt utslag. Tills nästa gång det var dags att gräla.

Vill du läsa mer om sådant här rekommenderar jag syskonen och släktforskarna Anna och Andreas Karlssons böcker om livet i Halland på 1600-talet och språkvetaren Erik Falks avhandling ”Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala” som finns publicerad av Uppsala universitet som pdf-fil på nätet.