"Saknaden kommer nog lite senare"

– Jag blir 65 år nästa höst och jag har haft som målsättning att gå i pension då. Jag vill vara lite friare och som ordförande i en nämnd är man ganska så uppbokad, säger Gunnar Jansson.

Men han fortsätter sitt engagemang i partiet och vill gärna sitta kvar i kommunstyrelsen även i fortsättningen.

– Jag tror det är bra att inte lämna allting, för då kanske det blir för svårt.

I mitten av december höll Gunnar Jansson i sitt sista möte med barn- och utbildningsnämnden, men än så länge känner han ingen saknad.

– Det känns lite konstigt att tänka på att jag inte kommer vara med i de här sammanhangen längre, jag har ju suttit i nämnden i 23 år, så det är länge. Saknaden kommer nog lite senare.

Men han tror inte det är just nämndmötena han kommer att sakna mest.

– Jag tror mer jag kommer sakna samtalen med tjänstemän, lärare och annan personal ute i verksamheterna.

– Och jag har lovat att jag inte kommer bli en sådan som går in och petar i sina efterträdares arbete, eller börjar skriva insändare och debattinlägg om hur mycket bättre det var när jag var ordförande. Jag har sett det hända och så vill jag inte vara. Men om någon skulle komma och be om hjälp så hjälper jag förstås gärna till.

Redan i ungdomsåren började Gunnar intressera sig för politik, eller kanske snarare samhällsfrågor.

Han växte upp i Jenny som ett av sju syskon och Gunnar var nummer fyra i syskonskaran.

– Mitt hem var ett ganska typiskt arbetarklasshem. Min pappa jobbade på fabrik och min mamma var hemma och tog hand om barnen.

– Jag diskuterade ganska mycket politik med min far, och när jag började intressera mig för fackligt arbete kom intresset för politiken naturligt.

Och något annat parti än Socialdemokraterna har inte funnits för honom.

– Det kändes i hjärtat med en gång, att det var här jag hörde hemma. Men både partiet och politiken har förstås förändrats genom åren i takt med att samhället har förändrats.

Gunnar berättar att han ibland tänker på just hur mycket saker och ting har förändrats bara under hans livstid. Han tänker tillbaka på sin barndom och funderar över hur de egentligen kunde klara sig ekonomiskt på en industriarbetarlön.

– Ändå kände jag aldrig att jag saknade någonting. Visst, det var till exempel inga högar med julklappar på julafton. Ibland fick vi saker tillsammans. Jag minns en jul då vi fick ett hockeyspel. Jag undrar ibland om dagens barn kommer minnas sådana saker...

När det blev dags för gymnasiestudier valde Gunnar att läsa ekonomi och det var något han hade tankar på att fortsätta med efter militärtjänsten.

Men innan det var dags att rycka in hade han hunnit arbeta en tid på Electrolux och arbetsledaren tyckte han skulle nöja sig med att ta tjänstledigt under tiden.

– På den tiden kunde man i princip sluta grundskolan och hitta vägar till jobb med en gång. Det var svårt att hålla sig undan om man inte ville jobba, skrattar Gunnar.

– I dag är det tuffare för ungdomar. Det krävs i allmänhet att man har gått igenom ett gymnasieprogram.

Han blev erbjuden att fortsätta på Electrolux.

– De började investera, bland annat i en stor maskin som jag fick ta ansvar för. Jag vet fortfarande inte varför, för jag är inget teknisk. Och jag trivdes så bra på företaget att jag blev kvar.

– Trots att det var en så stor arbetsplats kändes den familjär.

Genom sitt engagemang för det fackliga arbetet fick han dessutom möjlighet till vidareutbildningar och arbetet tog honom runt till andra fabriker både i Sverige och utomlands.

Så snart han hade börjat engagera sig i facket blev han också tillfrågad om han kunde tänka sig att ta på sig politiska uppdrag. Han började i socialnämnden, och senare fick han frågan om han ville vara ersättare i barn- och utbildningsnämnden.

– Det var ett uppdrag som jag tackade ja till med glädje. Det är ju ett förtroende man får från sitt parti och från väljarna och det ska man vara ödmjuk inför.

Det här visade sig vara ett område som passade honom bra.

– Det har varit en jätteutveckling av både förskola och skola under den här tiden och det har varit intressant att både följa och driva dessa förändringar. Förskolan till exempel, som har gått från att vara mer omsorg till att bli en del av den pedagogiska verksamheten.

När Electrolux stängde fabriken i Västervik arbetade Gunnar på personalavdelningen och i två år efter nedläggningen jobbade han med att hjälpa och stötta de tidigare anställda.

– Vi lyckades nog ganska bra. Många gick vidare till andra jobb eller utbildningar.

När kommunen bildade Kompetens Västervik fick Gunnar frågan om att driva det, tillsammans med Gunilla Andersson från Högskolecentrum.

– Att hålla kontakt med näringslivet blev mitt ansvar och det gick ju hand i hand med mitt tidigare uppdrag så det föll sin naturligt att fortsätta.

När Kompetens Västervik gick in i Campus Västervik följde Gunnar, och hans arbetsuppgifter, med.

Hela tiden har han kombinerat arbete och politik.

– Jag har aldrig haft några problem med det och jag tycker det har varit bra att ha haft ett jobb.