– Helt sjukt egentligen att jag har skrivit en bok som riktar sig till personer som förmodligen aldrig kommer ha ro att läsa den, säger han med ett leende.

”Det här är en bok för människorna som aldrig får reda på hur filmen slutar. Vi som har oändligt med spring i benen och kan påbörja allt utan att någonsin avsluta något.”

Detta är de inledande orden till boken med den personliga titeln ”Joakims överlevnadsguide till adhd”. Den är kort och mycket konkret. Här varvas Joakims egen bakgrund med tips på hur du som har adhd kan få vardagen att fungera. Tips som att alltid ha nödmat tillgänglig eller att bryta dåligt humör genom att kliva in i duschen med kläderna på.

Artikelbild

| Att skriva är en av de sysselsättningar som får Joakim att må bättre, men när han fastnar i sitt dåliga mående har han svårt att komma ihåg det. Därför har han tatuerat in ”txt” på handen för att påminna sig själv.

– Tipsen i boken är sånt som funkar för mig. Och kan något tips hjälpa någon annan så blir jag glad.

Han hoppas också att boken ska kunna ge ökad förståelse och bli ett startskott för diskussioner.

– Jag inser att den här boken bara är en droppe i havet, men jag vill ändå förändra världen. Jag vill att vi på riktigt börjar fundera över vilken typ av samhälle vi vill ha och hur vi kan hjälpa varandra att nå vår fulla potential i stället för att begränsa och stänga in.

Själv fick Joakim sin diagnos sent i livet, bara dagarna innan han skulle fylla 30 år. Bakom sig hade han då åratal av dåligt mående, åtskilliga läkarbesök, medicinering, sjukskrivningar, flyttar och kraschade relationer.

Artikelbild

"Helt sjukt egentligen att jag har skrivit en bok som riktar sig till personer som förmodligen aldrig kommer ha ro att läsa den."

Då han är smart och snabbtänkt tog han sig igenom skolåren med fullständiga betyg.

– Men så snart jag kom hem stängde jag in mig, släckte lamporna och lyssnade på mörk musik i lurar.

Artikelbild

| Joakim Hedström.

Han mådde dåligt och kände sig utanför och konstig.

– Andra fick livet att fungera, varför inte jag?

För att ta sig framåt satte han upp en deadline för sig själv. Han skulle leva till dess han fyllde 30 år. Om allt fortfarande var lika jobbigt då skulle han ta livet av sig. Då hade han gett livet en rimlig chans, tänkte han.

– Det blev min nödutgång och min tröst.

En annan orsak till att han mådde dåligt var det faktum att han förlorade sin mamma som tolvåring. Hon genomgick en operation, som egentligen var ett rent rutiningrepp, men förlorade mycket blod och fick en blodtransfusion som ledde till en propp i hjärtat. Från en dag till en annan fanns hon inte mer och chocken och sorgen var enorm.

– Många trodde nog länge att detta var den enda orsaken till att jag var deprimerad.

När han var 22 år sökte han hjälp på egen hand, men efter år av olika diagnosförslag blev han till sist sjukpensionär, vid 28 års ålder. Men detta gjorde bara att han mådde ännu sämre och kände sig ännu mer utanför samhället. Först åtta år senare fick han diagnosen adhd och började försöka ta reda på hur han fungerade. Livet tog alltså inte slut vid 30 år, utan det tog en ny vändning.

Men att reda ut hur han ska leva för att fungera har tagit tid och kraft och han önskar att det hade funnits ett bättre stöd från vårdens sida.

– Det enda tips jag fick efter att ha fått min diagnos var att jag skulle skaffa en kalender för att få ordning på mitt liv. Tack för den liksom.

Men från att ha varit sjukpensionär och sett helt svart på livet, började han långsamt hitta sin plats i tillvaron.

I dag är han gift och har två bonusbarn och tillsammans med frun driver han bokförlaget Eget förlag, som ger ut just korta, enkla böcker om olika ämnen. Den aktuella boken är den tolfte i ordningen som han har skrivit, men är den bok som tagit längst tid och kraft att färdigställa – fyra år. Han har intervjuat vårdpersonal, personer med adhd och anhöriga för att sammanställa en bok med verktyg som ska göra livet med adhd mer hanterbart.

Under resans gång har han också hittat sig själv, men fortfarande är varje dag en kamp.

– Jag vet vad jag måste göra för att må bra, för att få livet att funka, ändå blir det inte alltid så. Det händer att jag låser mig och helt glömmer bort.

När vi ses har han dagen innan åkt runt och föreläst på två olika platser i landet och ursäktar sig då han lider av ”social baksmälla”.

– Jag älskar människor, men måste ta pauser. Träffar jag många människor en dag, måste jag se till att ladda om och vila dagen efter. Annars blir jag dränerad.

– Men nu vet i alla fall att det är så jag funkar.