Om Amen i Ramsefall och Ingegerd i Mjöhult

Amen i Ramsefall och kloka Ingegerd (möjligen Ingrid) i Mjöhult var människor som det talades om redan under deras livstid, och den sortens människor kunde sedan vara föremål för berättande som gick runt i byar och gårdar, generation efter generation.
Men i mitten av förra seklet var de nästan på väg bort ur folkminnet - dock fanns det de som hört berättas om de två udda personligheterna och som i sin tur förde historierna vidare, på pränt och på dialekt.
Om bonden Amen i Ramsefall by, vars namn egentligen var Amundsson, visste man så sent som på 1950-talet hur stark han varit och hur han vid några tillfällen gett prov på denna sin ovanliga kraft. "Uttå alle starke kare i sokkna Södra Vi, ha dä noj allri vatt nön såmm ha hatt sånna jättekrafta såmm Amän i Ramsefall." Enligt uppgift "levde ann på sjuttanhunnretalt, å åmm ja innte mins fel, så do ann i börja på altannhunnretalt."
Amen var en godmodig människa, som nyttjade sin råstyrka bara i nödfall, när "staboa ville att bönnra skulle kruse för dåmm", eller när han fick lust att retas lite. Och luras kunde han med sådana som inte kände igen honom, för utanpå Amen i Ramsefall syntes inga kroppsliga tecken på omänsklig styrka - "ann va innte så ovanlitt stor såmm ann va stark te."

Så här berättas det om Amen i Ramsefall, när han var på besök i stan:
"Änn gång va ann tä Linntjöping mä ätt törjlass, å på dän tin ville noj staboa iblann att bönnra skulle kruse för dåmm, män si dä jole innte Amän. Då ville staboa klånn, män då sa Amän: ja ska bjuer på änn sup fösst, för hälle så ä i noj för svaje i hasera. Nu blidde di ändå mer åpprätte, å kunne knappt hålle sa längre, män såmm di tykkte att brännvinn va gutt, så väntede di täss ann hade tatt fram brännvinnsbutällen, å nör di hade fått var sinn klonk, sa Amän: nu kan i börje, å i däsamme så nappte Amän taj i skakklera på sin törjvang, å börde å slänge runnterikring mä vangen i luffta såmm änn karusäll, så di såmm va i närheta blidde liggenes på bakken. Nör staboa så dä, då ville di innte tale vä Amän mer."
Amen hade också styrka nog att göra samma kraftprov som en vid den tiden ännu inte påkommen rödflätad flicka - lyfta en häst. När hans märr gått igenom gärdsgården in på grannens klövervall, passade grannen på att hänga de ingångar som fanns, för att Amen skulle tvingas riva sin egen hägnad när han skulle hämta sin häst. Men när Amen såg vad grannen gjort, tog han det hela med ro.
"Nör Amän på förmäddan skulle gå ätte si lille märr tä tjöre mä, å fäkk si var ho va, lyfftede han märra över jasskåln, å så va dän bataljen fardi."

Amundssons eftermäle präglas av respekt och viss förståelse för att han då och då kavlade upp och använde våld:
"Amän i Ramsefall va noj rätt så gomodi så vitt ann fäkk va tä fräss för dumme mänsker. "
Till kategorin "dumme mänsker" räknades väl i så fall de okända bönderna i följande Amenhistoria:
"Änn ann gång tjörde Amän köl ifrå bonneskoja, å va på hämmvajj. Vajjen va änn smal byvajj. Han sto nu i dän tomme kölryssen å fäkk se två otjände bönner mä häste bakifrå. Såmm di hade kåte häste å tjörde fort, hade di snart tjört ifatt Amän å ville nu att Amän skulle tjöre åt sia, så di fäkk tjöre åmm, men Amän tykkte dä va rolitt å rets mä dåmm, så ann latte hästen gå i gåene. Då blidde di fabaskade å så tänn att omm ann innte höll u vajjen så skulle di klånn, män ann löddes innte ann hörde dåmm. Då skötti u sine åke å skulle läre Amän å vätte hut. Nör dän fösste uttå dåmm kumm åpp i Amäns kolryss, så to Amän honom mä vänstre näven i nakken, å mä annre näven i bykksbaken, å slängde honom långt inni busska. Nör dänn annre kamraten fäkk si dåmm jättekrafter Amän hade, pillde han sa å huve å stupe."

Ännu längre tillbaka i tiden levde "kloka Ingegerd i Mjöhult" - åtminstone var hon sedan länge död på 1760-talet, för då "såjde di ner e stor bärk på tjörrgåln i Södra Vi, å mäst alle i sokkna visste att dä va kloke Ingjards bärk".
Ingegerd hade själv förutspått att det skulle växa upp ett träd på hennes grav och trädet skulle visa från vilket håll hon fått sin makt, och vem hon tillhörde efter döden. Ett barrträd och svaret var Satan. Ett lövträd och alla skulle veta att Ingegerd fått sin kraft från Gud.
"På dän tin fäkk inte häkkser å sånna där ligge i vigd jol på tjörrgåln, dåmm grävde di ner var såmm hälst. Kloke Ingjard sa åkkså dä nä ho levde, att nör ho va dö, så kumm di tä lägge hännis gravi halve inåmm, å halve utåmm gränsen på tjörrgåln.
Å hännis profetsia jäkk i åppfyllelse åmm dä mä, för nör di inte visste vämm ho tehörde, Gu hälle Satan, så la di grava mitt i strängen, för jole di då orätt så blidde dä bale ätt halt fel.
Nör ho va dö så börde di å unnre på va dä skulle bli för sötts trä på grava, far att dä skulle bli ätt trä dä tvivlde inte hännis motstånnere på änns.
Nör dä hade gått änn ti blidde di vasse e lilli bärkeplante såmm hännis anhörie vårdede mä stor åmmsörj. Bärka ho väkkste åpp tä e stor bärk, såmm tä sist blidde far gammal å måste daffar tass ner å dä va såmm sakkt på sjuttanhunnråsäkkstitalt."
Sägnen om björken höll Södra Vi-borna liv i långt efter Ingegerds bortgång, men på 1950-talet konstaterades: "nu ä dä inte månge såmm vet åmm kloke Ingard", hon som hade förmågan att "si å tale åmm va såmm hade sjätt i hymmalj, å ho kunne tale åmm va såmm skulle sje i framtin mä".

Ingegerd hade kunskaper som en dåtidens "häxa", men bemöttes inte som en sådan:
"På dän tin va folk skråkkfullere än nu, månge trodde ju på trulldom å blåkullefarder å sånt där, å far tä ta bött sånnt där oty, brännde di ju häkksera såmm vi vet. Daffar va dä inte långt bötte än dä hade gått ille fa kloke Ingjard, far hännis övarnaturlie gåvar va ju ätt samtalsämne i flere sokknar, å månge trodde ju att ho kunne trulle, å daffar hade gått i förbunn mä satan, å va ho dä, så va ho nojen tä brännes såmm månge annre, män ho va inte såmm häkksera häller i sin vanndel, å sjalv sa ho att ho hade fått sin makt uttå Gu, å änn ren vandel hade ho, å omtykkt va ho, å många jalpte ho, så dä va ju månge såmm höll mäna mä, å dä jole att ho fäkk behålle livet."
Man kunde ha god nytta av Ingegerds talanger. Om man ville ha reda på vem som hade brutit sig in i matboden och stulit fläsk på natten var det bara att gå till henne, så fick man snart veta var fläsket skulle hämtas.
"Dä va såmm tä läse i e bok föra, dä slo allri slint, utan ho kunne säjje såmm dä va."
Och nog skulle det väl ha värmt hjärterötterna på Ingegerd om hon hört vad det sades om henne och hennes överbegåvning - "övravet" - några sekler senare:
"Uttå alla fruntimmra i sokkna unna tideras löpp ha dä inte vatt nönn såmm i klokhet, hälle rättere sakt övravet, ha gått åpp imot "kloke Ingjard" i Mjöullt".
Va ho hätte mer an Ingjard, vet di inte."

Läs mer