Ragnar föddes i Linköping 1934 och ingick i en skara på fyra bröder. Han fick i tidig ålder flytta söderut, först till Vimmerby och sedan till Södra Vi, men hamnade så småningom i Gullringen vid sex års ålder. Där började han också skolan och efter en skoldag i tredje klass fick han ett omvälvande besked på ett brutalt vis.

– Jag minns att jag kom gående hemåt i byn när någon ropade på mig. Han sa att min pappa hade ringt och att jag skulle ta cykeln till Södra Vi och möta honom vid kyrkan där för att min mamma hade dött. Jag bet ihop tills jag kom hem, men då gick jag ner i källaren och grät. Sedan kastade jag mig på cykeln och tog mig till Södra Vi. Det var ingen rolig resa, säger Ragnar Johansson.

Efter det fick Ragnar flytta på nytt. Den här gången till Ljungsbro där han gick färdigt skolan som på den tiden innebar att han slutade sjätte klass.

Artikelbild

| Ragnar Johansson framför huset i centrala Gullringen som ligger bara ett stenkast från hotellet där han bodde när han började jobba som 12-åring. 84-åringen är still going strong och har inte gått i pension än.

– Det fanns möjlighet att gå ett sjunde år också, men jag var less på skolan och ville ge mig ut i livet. Därför flyttade jag tillbaka till Gullringen och skaffade mig ett jobb.

Den tolvårige Ragnar fick arbete på Gullringshus som då även tillverkade leksaksbilar. Dessa ägnade sig Ragnar åt att måla.

– Jag minns att lönen var 63 öre i timmen så på en vecka tjänade jag 32 kronor. Av dessa gick tre kronor i skatt, sedan lade jag 27 kronor på mat och husrum på hotellet i Gullringen där jag bodde. Av de två kronor som blev över lade jag 50 öre på att köpa en bakelse och dricka på caféet efter jobbet varje lördag. Lite vardagslyx måste man ju unna sig ibland. De sista slantarna använde jag till att köpa mig en cykel på avbetalning från Wohlfarts affär, berättar Ragnar.

Något år senare var Ragnar redo att ta nästa steg i karriären.

Artikelbild

| Familjen samlad för fotografering 1966 med Ragnar och Siv och barnen Tord, Lotta, Margareta, Tomas och Niklas.

– Jag hade lärt känna några killar som jobbade som plåtslagare åt Gullringshus. De undrade om det inte kunde vara något för mig. Så jag tog tåget in till Vimmerby dagen efter Annandag Pingst 1947 för att börja på Almérs som var beläget mitt emot biografen Grand inne i stan, säger Ragnar.

Under sina tio år på Almérs arbetade sig Ragnar upp från grunden och fick så småningom sitt gesällbrev som plåtslagare. 1957 kände han sig dock mogen att starta något eget och det blev Vallåkra Plåt som han drev tillsammans med en kompanjon.

Artikelbild

| Ragnar Johansson gillar att använda sina maskiner som han köpte in redan 1957 och de fungerar lika bra än.

– Vi hade många fina år och det fanns gott om arbete på den tiden. Då bestod jobbet också av gediget hantverk där man gjorde saker och ting från grunden, säger Ragnar.

1982 var nästa milstolpe i yrkeslivet. Då grundade Ragnar RT-Plåt tillsammans med sönerna Tord och Tomas och lite senare kom även tredje sonen Niklas in i företaget.

Artikelbild

| Ragnar Johansson framför huset i centrala Gullringen som ligger bara ett stenkast från hotellet där han bodde när han började jobba som 12-åring. 84-åringen är still going strong och har inte gått i pension än.

– Det är väl mitt fel att både barnen och några av barnbarnen hamnade i branschen, men det har varit kul och är fortfarande det att arbeta tillsammans, säger Ragnar.

När det gäller barnen så började ju deras historia med att Ragnar träffade deras mamma Siv. Det gjorde han redan som 15-åring och då var Siv fyra år äldre.

Artikelbild

| Ragnar med det inramade Mästarbrevet som plåtslagare som han fick i februari 1961.

– Vi fick kontakt under en dans i gamla Folkets Park i Gullringen och jag fick följa henne hem en kväll. Jag vet inte om hon tyckte synd om mig som var så liten och mager då, men vi fortsatte att umgås och när jag var 19 år så gjorde vi slag i saken och gifte oss och flyttade ihop. Eftersom jag var så ung fick jag skriva till Kungen och be om lov, men det gick bra, säger Ragnar.

Från början bodde paret i Vimmerby i en lägenhet på Storgatan, men i takt att barnaskaran växte och det blev fem barn mellan 1954 och 1966 så behövdes något större.

Artikelbild

| Ragnar Johansson är en mästare när det kommer till plåtslagning.

Ragnar började bygga ett hus i centrala Gullringen. Bara ett stenkast från hotellet där han bodde som ung.

– Det fanns bara ett hus till tidigare i området när jag började bygga 1959. Året därpå stod huset på 90 kvadratmeter klart för inflyttning och under årens lopp har det byggts ut i omgångar och innefattar nu 260 kvadratmeter totalt. Det är ju lite stort när man är ensam så jag har börjat fundera på att flytta till något mindre, säger Ragnar.

Frun Siv jobbade från början som kassörska i affären, men var sedan hemma med barnen och blev så småningom dagmamma åt flera barn i trakten. Ragnar jobbade hårt under årens lopp, men ägnade mycket tid åt idrott och föreningsliv genom åren.

– 1974 drog vi igång ett damlag i fotboll i Gullringen som jag var engagerad i under tio år och vi hade mycket roligt. Tjejerna fick träna hårt inte bara på planen utan två gånger i veckan körde vi backträning. Tio vänder upp och ner i två olika backar. Det gav resultat och sista året vann vi serien, säger Ragnar.

Ragnar och Siv var även flitiga åskådare på Gullemons läktare under lagets storhetstid där sönerna fanns med på planen.

– I början på 1980-talet hade Gullringen åtta 15-åringar i laget. De lade grunden för laget som tog sig från division fyra till division två och fick kvala till ettan. Det var spännande att följa på den tiden, säger Ragnar.

På äldre dagar har Ragnar spelat mycket golf och under årens lopp har det blivit många resor.

– Jag och Siv åkte med tre andra par till Mallorca totalt 19 gånger och alltid till samma hotell. Vi låg på stranden om dagarna och dansade långt in på natten och hade väldigt kul, minns Ragnar.

De sista åren med Siv blev inte som Ragnar hade hoppats och är något som Ragnar har dåligt samvete för.

– Hon drabbades av demens och de sista åren tills hon gick bort för fyra år sedan bodde hon på Ådala. Det som grämer mig är att jag var för upptagen med allt annat för att märka när sjukdomen tog tag i henne. Jag ångrar att jag aldrig tog mig tid att sitta ner och prata med henne ordentligt, säger Ragnar.

Livet går trots allt vidare och mycket tack vare att Ragnar fortfarande är pigg nog att ta sig in till arbetet så håller han igång.

– Det är bra både för huvudet och kroppen att kunna jobba lite och få träffa lite folk om dagarna. Utan det skulle jag känna mig mycket äldre.