I ett novemberslumrande villakvarter i Överum har Lilian och Villert Eriksson dukat med finporslinet i mexitegelvillans vardagsrum. Det är två dagar till första advent och på matbordet har den röda julduken fått komma fram. Fat efter fat med kakor och bullar har dukats upp.
– Det har blivit att jag bakar mycket nu. Jag måste ha något att göra. Att bara sätta sig ner är svårt, då blir man så ledsen. Då rinner tårarna fast man inte vill, säger Lilian och häller varsamt upp kaffe i Blå blom-kopparna.
Bordets ena kortände är fredad från bakverk och kaffefat. Där står istället en vit fotoram uppställd. I den; en bild av en man med blågröna ögon som ler in mot kameran.
Mannen på bilden borde inte vara död. Han skadades inte på jobbet, hängde inte i kriminella kretsar, var inte svårt sjuk. Istället var han frisk och mitt uppe i livet.
Men bilden står där på bordet just för att han ändå är död. Den 24 maj i år blev 48-årige Nicklas Eriksson påkörd av en rattfull 77-årig man, när Nicklas var ute och tränade rullskidor.
Hur förstår man att en älskad människa är borta för alltid?
Lilian och Villert har försökt förstå varje dag sedan den dagen. Men de vet inte om det någonsin kommer att gå att ta in.
Kvällen den 24 maj är ljus när Nicklas åker hemifrån, lämnar äldsta dottern på fotbollsträning vid Kopparvallen och ger sig ut på ett träningspass på rullskidor. Det har han gjort många gånger förut; Nicklas, vältränad och med mycket energi, gillar att hålla igång i olika sporter både ihop med barnen, med kompisar och på egen hand.
Sträckan på länsväg 134 är flack och sikten god där Nicklas åker. Han bär färgstarka kläder för att synas. Ändå kör 77-åringen på honom bakifrån och han smiter efter olyckan från platsen utan att larma ambulans eller polis.
Redan några timmar tidigare har två män i en bil på Södra Finnö larmat polisen om 77-åringen. De ligger bakom mannen på en mindre väg och ser hur han vinglar fram och tillbaka över vägbanan, flera gånger på väg mot diket på andra sidan. I polisförhör vittnar männen senare om hur de lyckas få stopp på 77-åringen, bedömer att han är kraftigt berusad och säger åt honom att sluta köra. Men han åker därifrån. Polispatrullen som rycker ut på larmet letar men lyckas inte hitta honom.
Familjen förstår att något hänt när Nicklas inte dyker upp för att hämta dottern efter träningen, och inte svarar i telefon. Nicklas bror Anders och flera anhöriga ger sig ut för att leta, men möter bara polisen, som kommer med budet som förändrar allt.
När vi träffar föräldrarna Lilian och Villert och Zandra, Nicklas sambo sedan 25 år, i hans föräldrahem, har sex månader gått sedan olyckan inträffade. Minnena från den första tiden efter Nicklas död är suddiga för dem alla.
– Jag kommer knappt ihåg. Vi samlades allihopa hemma hos Zandra och barnen. Jag vet bara att vi försökte ordna så att alla fick mat på något sätt, vi var ju tvungna att äta trots allt, säger Lilian.
Överum är en liten ort. Vetskapen om vad som hänt drabbade många.
– Vi fick väldigt fin uppbackning från släkt, vänner och grannar. De kom med mat och hjälpte till på alla möjliga sätt. Det var människor som man kanske inte känner så jätteväl egentligen men som också hjälpte till och kom förbi. Alla slöt upp och det kändes jätteskönt. Mitt i allt så värmde det att se, säger Zandra.
Vartefter tiden gått har familjens sorg ändrat skepnad, från akut till seg och oändlig. En dag har lagts på en annan och vardagen har börjat återvända. Zandra är tillbaka på jobbet inom äldreomsorgen, barnen tillbaka i skolan. Äldsta dottern har, trots omständigheterna, lyckats ta körkort. Men där hemma letar hunden, tollaren Märta, fortfarande efter sin husse.
– Vi försöker få allting att fungera, men det är svårt. Det är tufft och ledsamt hela tiden, nu har det dessutom varit flera dagar som varit extra jobbiga. Farsdag och allhelgonahelgen, julen, säger Zandra.
Samtidigt är vardagen viktig. Att gå till jobbet innebär att tankarna, åtminstone i korta stunder, kan upptas av annat än sorg. Lilian, Villert, Anders, Zandra och alla andra i Nicklas familj har alltid haft en nära relation till varandra. Där har alltid funnits en sammanhållning som det senaste halvåret blivit extra viktig att hålla fast vid. Zandra hälsar ofta på hemma hos svärföräldrarna, likaså barnbarnen.
När 77-åringen smitit från påkörningen den där kvällen i maj kör han runt på de östgötska vägarna flera timmar. Mellan Kisa och Gullringen är han nära att döda ytterligare en person; en man rastar sin hund längs vägen och tvingas hoppa ner i diket när 77-åringens bil är nära att köra över honom. För polis och i tingsrätten vittnar mannen senare om att framrutan på Skodan är helt krossad och att han är säker på att han hade blivit påkörd om han inte kastat sig undan.
Framåt midnatt anländer 77-åringen till ett vandrarhem i Tranås. En person som tar emot 77-åringen upplever honom som onykter. Mannen själv hävdar senare i polisförhör att han inte druckit alkohol och att det inte var han själv som körde; istället pekar han ut en ”asylsökande”, som varit bilens förare och kört på Nicklas, men som försvann spårlöst när de nådde vandrarhemmet.
Två dygn efter att Nicklas familj har tvingats ta emot beskedet om vad som hänt på länsväg 134, grips 77-åringen. Han håller på att köra från vandrarhemmet i den krockskadade Skodan när en anställd ser honom, noterar att han är onykter, larmar polis och lyckas hålla kvar honom tills patrullen kommer.
Det har blivit september när 77-åringen ställs inför rätta i Linköpings tingsrätt. Alla tre rättegångsdagarna är Villert, Anders, Zandra och två av barnen där; de sitter på de målsägandes platser i rättssalen, sitter nära, håller varandras händer. Det finns så mycket ångest, sorg, så många frågor. Behovet av att få svar är så stort. Gång på gång tvingas de höra den tilltalade förneka att han har kört på Nicklas.
När Lilian tar till bakningen för att få tiden att gå och skingra sina tankar tar sig maken Villert istället ut i skogarna runt Överum. Han känner trakten så väl, har gått på de där små stigarna i många år. Men sedan Nicklas dog har promenaderna blivit fler, och längre.
Hemma i huset på Lärkvägen trängs känslorna. Sorgen blir lätt för stor när den inte har någonstans att ta vägen. I skogen är det annorlunda, för där är himlen tak och de glesa granarna väggar. Där tillåts tankarna växa och bryta sig loss, vandra iväg och komma tillbaka. Där kan han också tillåta sig själv att känna den där rasande ilskan över sonens död.
Det finns så mycket att vara arg över. Att straffet bara blev knappt tre års fängelse, när maxstraffet som kan dömas ut är sex år. Att Nicklas liv inte var värt mer än så.
Villert återvänder till domen ofta. Läser tingsrättens formuleringar igen och igen. Försöker bena ut hur man resonerat när straffet beslutats. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå. Ingen i familjen Eriksson gör det.
– Det är ett alldeles för lågt straff. Ingenting kan få Nicklas tillbaka men det här blir nästan ett hån mot oss i familjen. Ett långt fängelsestraff hade trots allt varit någon form av upprättelse, säger Villert.
Den dömde mannen valde att överklaga domen. Han ville bli frikänd och ha tillbaka sin beslagtagna bil. När Nicklas familj fick veta att fallet skulle prövas av högre instans tändes en sorts förhoppning; kanske skulle hovrätten döma ut ett strängare straff.
– Det hade inte gett oss Nicke tillbaka. Men ändå, för hans skull, säger Lilian.
Hon fortsätter:
– Jag blir så arg på att den där mannen inte tagit på sig skulden för Nicklas död. Jag skulle ha varit arg ändå, men nu blir det ännu värre. Han har förstört så mycket för så många människor.
Men även hovrättens dom blev en besvikelse för familjen. Straffet ändrades inte, utan slogs fast. Bara på en punkt gjorde hovrätten en annan bedömning än tingsrätten. Det finns inget alkoholtest på 77-åringen från kvällen den 24 maj, eftersom han smet från platsen, men med stöd av vittnens uppgifter slog hovrätten ändå fast: Han var rattfull när han körde på Nicklas.
"Det är styrkt att NN (mannens namn) var alkoholpåverkad och därigenom orsakade Nicklas Erikssons död” skriver hovrätten i sin dom.
Anders, Nicklas bror, beskriver att han känner sig maktlös inför domstolarnas slutsats. Den skyldige blev dömd – men straffet? Varför blev det inte mer kännbart? Det undrar Anders, och personer han känner har delat samma fundering med honom.
– Nämndemännen i rätten ska representera allmänheten när de dömer. I domen var rätten enig och det betyder ju att nämndemännen stod bakom domen. Jag tycker inte det speglar de reaktioner jag har fått till mig från människor efter domen, säger Anders.
Men inför jobbet som polisens utredare lagt ned känner familjen stor tacksamhet. Polisen lyckades gripa den skyldige, och fick dessutom fram en stark bevisning och många vittnen.
– Tänk om de aldrig hade gripit honom. Då hade vi aldrig fått veta vem som körde på Nicklas, säger Villert.
Ofta tar de mörka tankarna över, men Lilian, Villert, Anders och Zandra försöker att också få fatt i de andra, ljusa minnena från alla år de fick spendera tillsammans med sin son och sambo. Nicklas, som alla i trakten visste vem det var, var alltid full av energi. En man som var lika mycket pappa som kompis till sina tre barn. En person som alltid hade flera projekt igång, som hjälpte alla som behövde och engagerade sig i det lilla samhället där han föddes och levde hela sitt liv. Hantverkare och lärare, föreningsmänniska och älskad familjefar.
För en del var han känd som en av kommunens mest framstående skidåkare. Andra kände honom som bygglärare på Västerviks gymnasium.
– Han ville så mycket med sitt liv. Och barnen var hans allt, han var en väldigt bra pappa. Han gjorde alltid livet så bra för oss i familjen brukar jag tänka, säger Zandra.
Varje kväll går Lilian Eriksson in i vardagsrummet hemma på Lärkvägen. Där sätter hon sig på en av matbordets stolar och pratar med sin son. Bilden i fotoramen står alltid på samma plats och pratstunden har blivit en viktig rutin, nu när hon inte längre kan ringa Nicklas och höra hans röst.
– Jag vet att det gått ett halvår men ändå tänker jag hela tiden: är det verkligen sant? Är Nicklas verkligen borta? Nej, han kommer nog snart och ringer på dörren.
För Lilian, och resten av familjen, finns ett slags liv som utspelade sig före den 24 maj i år och ett annat slags liv efter.
– Allt har blivit annorlunda. Livet har blivit annorlunda. Och det är så hemskt.
