Råås Gård ligger mellan Tranås och Österbymo. Här har Camilla bott sedan hon fann mannen i sitt liv, Michael Gunnarsson. Det är hans släktgård som hans farfar köpte 1939. Farfadern drev kvarnen och sågverket fram till 1953.
– Jag började på en golvbutik som 19-åring. I dag driver jag en egen gårdsbutik med import av kakel och klinker. Det är det jag kan.
Men utöver det är hon nämndeman och kommunpolitiker och styrelseledamot bland annat. Som många andra på landsbygden är hon driven och har många järn i elden.
Sedan hon flyttade hemifrån har hon varit intresserad av inredning. Det är ett brinnande intresse som tar sig uttryck i att försöka anpassa en stil till husen. Hon lyfter fram det gamla och mixar med nytt. Skafferiet i köket har en dörr av almträ från trädgården och gallerrutan har de tagit av ett gammalt elementskydd.
– Det är vårt biktbås, skrattar Camilla innan vi går vidare i huset.
I salen är det många vackra äldre möbler som de flesta hittats på loppis. I det inre rummet ståtar en riddarrustning, men den är inte gammal alls.
– Nej, den hittade jag på en mässa, skrattar Camilla noga iakttagen av yorkshireterrierna Gillis och Elsa.
Här i rummet finns också två porträtt av de forna ägarna Anders Petter och hustrun Axia, som fått ge sitt namn till en av döttrarna i familjen.
Hållbart, långsiktigt och återbruk är en röd tråd för Gunnarssons, som kantas av sten och trä som är ständigt återkommande här.
De har samlat sten under många år. Det mesta är röd Tranåsgranit som de köpt från rivningsobjekt runt ikring. Paret har en idé om att gården ska vara självbärande och där varje byggnad bidrar med sin egen intäkt. Totalt finns 16 byggnader på ägorna som alla ska skötas om. Här finns bland annat Råås kvarn som i dag är ett arbetslivsmuseum och som drabbades av ett åsknedslag för ett år sedan och fick den gamla mjölnarens ladugård att brinna ner till grunden.
Att bygga upp den på nytt så den ser gammal ut är ett projekt i sig. Men också något som öppnar upp för nya möjligheter.
Där får Camilla utlopp för sina kreativa ideer såsom en spiraltrappa i gjutjärn från England och att placera en vikdörr i glas bakom en gammal ladugårdsdörr så att det utifrån ser ut som en gammal ladugård ska göra.
– Då kan vi hyra ut det också till turister för veckouthyrning och till mindre fester, men helst hade vi sett att åskan aldrig slagit ner. Vi har drabbats av brand förut också och det är allt annat än roligt, berättar Camilla.
Då var det torpstället Nya hemmet som brann ner. Då valde de att bygga upp ett nytt hus som inte kan brinna, i det lokala materialet Träullit av cementbunden träull.
– Där blev det en mer modern stil inuti med mycket puts, då min man är betongarbetare, berättar Camilla.
Gårdens ladugård är numera stall. Här hyr de ut boxplatser och föder upp egna föl. I hagen går tvååringen Elsa och årets tillskott Herkules tillsammans med sin mamma.
– Jag går länge och tänker på ett projekt så det är i princip klart på detaljnivå, när vi får en möjlighet att sätta igång. Som i det gamla mejeriet, som jag också vill göra om till bostad rinner det en bäck under huset. Den vill jag synliggöra inifrån med en glasskiva i golvet och med belysning under. Jag ser bara möjligheter med alla byggnader men det krävs en tålmodig man.
Vad är roligast?
– Det är att gå från tanke till verklighet att förvandla en byggnad till bostad.
