Egentligen borde Nathalia Edenmont börjat i andra änden, säger hon. Hittat en konstnärsstudio, ”något enkelt och fyrkantigt med betongväggar”, och sedan inrett en del av den till en enkel bostad. Men när Nathalia flyttade in i det vackra Whitlockska huset på Östermalm i Stockholm hade hon en plan. Ett av de stora rummen skulle bli hennes arbetsrum, övriga skulle inredas till ett vackert hem.

Förutsättningarna var fantastiska – lägenheten var kvinnosakskvinnan och byggherren Sophie Whitlocks egen paradvåning. Whitlocks emblem syns fortfarande i innertaket i vardagsrummet och lägenheten är smyckad med väggmålningar, eleganta kakelugnar och originaldetaljer. Nathalia Edenmont har sedan inrett den med moderna möbler, sin egen konst i stort format, vackra lampor och intressant design. Därefter kom konstnärsskapet och tog över.

Det var inte meningen att mitt hem skulle förvandlas till en sopstation, säger Nathalia Edenmont resignerat.
Artikelbild

| I köket varvas designklassiker som skalstolarna av Ray och Charles Eames med Nathalias egen konst.

Jag trodde verkligen att jag skulle kunna ha det fint, men till slut stod valet mellan mitt konstnärskap och att ha det snyggt hemma. För mig är det inte ens ett val. Så nu har jag gett upp, jag bryr mig inte om att jag har lådor upp till taket och snubblar på all rekvisita. Det är bara så det är.

Kamp mot klockan

Nathalia Edenmont är född i Jalta i före detta Sovjetunionen och flyttade till Sverige 1991. Hon fick sitt genombrott 2004 med utställningen Still life som kretsade kring döda djur, en utställning som blev både hyllad, omskriven och kritiserad. Till den nya utställningen som just nu visas i Göteborg är arbetsmaterialet inte lika kontroversiellt. Nathalia har tagit fotoporträtt där modellerna, bland annat hon själv, bär klänningar och kronor skapade av tusentals riktiga blommor och frukter. Varje konstverk har tagit lång tid av planering och förberedelser, för att sedan skapas och förevigas under loppet av en enda dag. De blommor som först fästs på klänningsstommen hinner vissna innan de sista är på plats, så hela processen är en kamp mot klockan.

Det är fem lastbilslass med blommor. Det var blommor längs hela gatan och i hela trapphuset, berättar Nathalia.
Artikelbild

| Innertaket i Nathalia Edenmonts vardagsrum är original från 1800-talet.

När varje verk skapas befinner sig 15 till 20 personer på plats samtidigt i Nathalias lägenhet. Hennes arbetsrum förvandlas till kombinerad ateljé och fotostudio, och mängder med assistenter hjälps åt att bygga upp, hålla liv i och färdigställa konstverket. Det är ett tålamodskrävande och hårt arbete. Nathalia pekar på det spektakulära innertaket i arbetsrummet. Längs taklisterna står sirliga meningar, noggrant målade i slutet av 1800-talet. En av dem lyder ”Gör ditt arbete med allvar.”

När någon av assistenterna börjar se väldigt trött ut brukar jag peka upp i taket och be dem läsa. Det är inte jag som har bestämt att vi arbetar hårt här, det är bara så det är, haha!
Artikelbild

| Trapphuset i Whitlockska huset där Nathalia Edenmont bor.

Anrik miljö

När arbetet är över, långt in på natten, flyttas de vissnande blommorna upp på den kulturminnesmärkta vinden, den enda bevarade i sitt slag i Sverige. Här uppe finns inga praktiska vindsförråd med låsta dörrar, i stället är den helt öppen med ett antal ”högar” med tillhörigheter märka med de olika lägenhetsinnehavarnas namn. Nathalia är den enda hyresgästen som med jämna mellanrum tar över hela vinden.

Artikelbild

| På vinden har Nathalia Edenmont plats att arbeta. Här finns resterna från konstverken med klänningar av levande blommor.

Det är blommor över precis hela golvet när vi är klara. Sedan kommer bostadsrättsföreningens styrelseordförande och knackar på. ”Nu är det dags att städa, Nathalia.”

På vinden i Whitlockska huset har tiden stått stilla. Tryckta, gulnade förmaningar från ”Brandchefen” hänger kvar på den mörka träpanelen och i ett hörn står gamla mörkläggningsluckor kvar från oroligare tider.

Artikelbild

| I Nathalias Edenmont arbetsrum råder ett ordnat kaos. Fönstren är fördragna eftersom mycket av hennes arbetsmaterial är ljuskänsligt. "Jag har verkligen gett upp om att ha ett normalt hem", säger hon.

När jag frågade runt bland grannarna fick jag höra att de kan vara bra att ha ”om ryssen kommer”. Jag svarade ”men jag är ju redan här”, säger Nathalia och ler.

Kräver förvaring

Artikelbild

| Nathalia Edenmont är en omstridd konstnär vars metoder har ifrågasatts.

Vinden, lägenheten, konstateljén – Nathalia Edenmonts värld har inga tydliga gränser. Hon bor, lever och andas sin konst. Här är det inte märkligt att det står travar med kartonger med äggskal ovanpå kylskåpet och ett femtiotal karamellådor i plast med bomullsinsvepta, glänsande skalbaggar i arbetsrummet. Inte heller att det finns tillräckligt med torkade blommor på vinden för att fylla en blomsterbutik. Att ha ”dåligt med förvaring” är något många kan känna igen sig i, men Nathalia Edenmonts förvaringsbehov är på en annan nivå.

Jag arbetar på flera utställningar samtidigt och mina processer är så långa. Jag köpte material för hundratusentals kronor i fjol, för en utställning som ska ha premiär i USA om tre år. Under tiden ska allt få plats här hemma hos mig, samtidigt som jag gör klänningar av fem lastbilslaster med blommor. När vanliga människor har en, två eller kanske tio stycken av något, har jag ofta miljoner.
Artikelbild

| En skimrande insekt från ett kommande konstprojekt.

Nathalia Edenmont kommer inte från en konstnärsfamilj. I barndomshemmet i dåvarande Sovjetunionen fanns inga tavlor alls på väggarna. I dag kan hon inte tänka sig något värre.

Konst upplevs ofta som svårt, jag kan förstå att många köper en billig plansch i ett möbelvaruhus i stället för att försöka hitta in i konstvärlden. Och jag tycker att planscher är bättre än tomma väggar, alla gånger. Just därför blir jag gladare om ”Nisse i Solna” köper ett av mina verk för att han verkligen tycker om det, än om en erfaren konstsamlare, som mest ser det som en investering, gör det.
Artikelbild

| Nathalia Edenmont.

Blir avudsjuka

I dag är Nathalia Edenmont en etablerad konstnär, men konstnärskapet är en komplicerad affär. Nathalia berättar att hon fortfarande inte känner sig helt bekväm med epitetet konstnär och att det var först när hon omnämndes så i en tidningsartikel som hon på riktigt förstod att det var det hon var.

Det låter så fritt och härligt, att få göra precis vad man vill och tjäna pengar på det. Många jag möter säger att de avundas mig. Men mitt yrke kräver också att jag arbetar 14 till 18 timmar om dygnet i perioder, att jag har stora utgifter – pengar som jag inte vet när eller om jag får tillbaka, säger hon.
Och att jag bor i en sopstation då, lägger hon till och ler lite uppgivet.