Margaretha Svensson slog en signal till Bostads redaktion. ”Vill du se en balkong där det blommar så mycket att folk stannar och fotar?” undrade hon.
Ja, det går ju inte att motstå förstås.
När jag svänger in på gården vid Norrängsgatan i Motala står Margaretha högst upp på tredje våningen och vinkar.
Och nog blommar det alltid!
Långa rader med penséer i alla tänkbara färger. Och därtill rosor, hortensior och en bloddroppe alldeles översållad av röda knoppar.
– Ja, inte vet jag vad jag gör med dom, säger Margaretha och nyper i en ros. Men trivs gör dom – kanske är det atmosfären.
Hon skrattar gott.
Margaretha har hunnit bli 83 år, och levererar det ena skämtet efter det andra.
– Ja, humor har jag, det bjuder jag på, säger hon på bred, skön östgötska.
Alla som ska passera balkongvägen till någon av Margarethas grannar får gå igenom blomsterhavet.
– Folk brukar säga att ”så här gamla kärringar ska inte hålla på med blommor!”
– ”Jaså, vad ska vi hålla på med då”, brukar jag svara. ”Kaktusar?”
Hon visar in i lägenheten där blomsterprakten förstås fortsätter.
Vi slår oss ned vid köksbordet och Margaretha häller upp kaffe i blommiga muggar som hon placerar på en duk full av tulpaner.
– Nej, nej, jag har inga gröna fingrar, protesterar hon när det kommer på tal. Jag bara älskar blommor!
Men när jag lyfter kameran dyker hon ner bakom en nejlika som står på bordet.
Vi dividerar en stund och till slut går hon med på att vara med på bild.
– Du får trösta dig med att det inte går att göra änglar av apor, slår hon fast.
I köksfönstret samsas pelargoner, saint paulia, våreld, bougainvillea och flitiga lisa, alla i starka färger i rött och rosa.
Knepet, menar Margaretha, är att hälla upp en hink vatten på kvällen och spara till dagen efter.
– Jag använder aldrig kranvatten direkt. Vatten som har stått ett tag neutraliseras så att det inte blir så starkt och hårt. Då passar det bättre med miljön i blomjorden.
– En har sina idéer, lägger hon till och lyfter ner en flitiga lisa.
– Den här har blommat hela jäkla våren. Det är så fint med det röda mot de mörkgröna bladen.
Favoriten är annars begonian.
– De är så tacksamma att hålla på med.
Vi går tillbaka ut på balkongen och njuter lite till av prakten.
– Det är så mycket färger att man nästan får ont i ögonen.
Vad säger du till dem?– Jag berömmer dem för att de är fina och för att de växer förstås. Det måste man ju. Och på kvällen säger jag ”matte tittar till er i morn igen”.
Jag tackar för besöket och lämnar Margaretha bland penséer och rosor.
– Ja, nu har du sett hur den här kärringen har det, avslutar hon och skrattar. Igen. Utan blommor skulle jag bli alldeles galen!
