Minnesord Veckan före sin 98:e födelsedag har Gunnar Magnusson slutat sin jordiska vandring. Det har sagts att ingen är död så länge det finns någon som minns vem man var. Gunnar kommer att leva länge än, särskilt i sitt älskade Hallingeberg. Han var en föreningsmänniska av det slag som det inte finns så många av numera. Han vårdade sin nykterhetsloge och Godtemplargård med aldrig sinande energi.

Under mina år som lokalreporter intervjuade jag honom en gång och på min fråga vilken egenskap som han tyckte bäst om hos sig själv blev svaret: uthållighet. Den egenskapen är vi många som har haft glädje av genom åren. Han såg alltid till att de återkommande evenemangen i Godtemplargården levde vidare. Om någon pessimist påstod att: ”Det här kommer att gå ut sig”, log Gunnar sitt lite underfundiga leende och visade att det skulle inte hända. Inget gick ut sig, det bara varierade lite med besöksantal och intresse.

Han var också sin kyrka trogen och hade sin egen plats i kyrkbänken på vänster sida. Den platsen stod sällan tom. Hans tro var inte av det slag som bara utövas under gudstjänsttid, han var en sann humanist som hade det kristna budskapet med sig också i vardagen. Hans värderingar hade inte sin grund i fördomar och förlegad människosyn. Jag minns hur jag själv en gång blev tillrättavisad av Gunnar. Det var när homovigslar började debatteras. Jag yttrade något om att ”det skulle vara konstigt om två av samma kön skulle få vigas i kyrkan.” ”Men Lena” sa han ”det kan väl aldrig bli för mycket kärlek i världen.” Jag kan säga att jag ändrade min uppfattning den gången och förstod att så talar en sann människovän.

Jag vill tacka Gunnar Magnusson för allt han så generöst delat med sig av till oss i Hallingeberg.