När Michaels fru för tredje gången hittade tömda vinförpackningar ställde hon ett ultimatum som kom att förändra Michaels hela liv.

I januari är det fyra år sedan "lyxalkisen" tog itu med sitt liv och blottade de egna demonerna.

Det var förhållandevis sent i livet, men Michael glömmer aldrig den första fyllan. Han var 18 år och gud så skönt det var! Oron inombords lade sig och lugnet, som han alltid längtat efter, spred sig i kroppen.

Sedan rullade det på, med mer och mer alkohol. Smaken var underordnad, det var lugnet han eftersträvade.

Bra jobb och flera olika befattningar på Saab med mycket resor, familj, barn och en fritid som till stor del gick till den livslånga kärleksrelationen, den till musiken.

– På 90-talet accelererade det. Jag gjorde eget vin och det var lätt att dricka av det hemgjorda vinet ute i garaget utan att det märktes.

Några gånger har han fallit utanför ramarna i sociala sammanhang, men det händer ju många och det var inte många gånger.

– Istället skötte jag mitt missbruk ensam, hemma i smyg. Visst tänkte jag ibland att jag borde dricka mindre, men en del av sjukdomsbilden är att inte erkänna att det finns några problem. Det handlade mer om att inte avslöjas.

Michael var snabb att åta sig utlandsresor i tjänsten, först England och sedan USA.

– Det var så mycket enklare att dricka under tjänsteresorna än hemma, så kravlöst och skönt att slippa smyga. På något sätt betraktas det också som mer okej att dricka när man är på tjänsteresa.

Drack du på krogen också, efter era spelningar?

– Bara några öl. Kanske en mer än de övriga, men det var sedan, hemma i smyg, som jag drack mig rejält berusad. Ofta körde jag bil från spelningarna. Det är en oerhörd slump att jag inte åkt dit för rattfylla. Alla bilfärder som bakfull ska vi inte tala om . . .

Blev det starksprit?

– Nej, hemma var det för vanskligt med lukter och klirrande flaskor. Och rött vin ger fläckar så jag drack vitt vin i enliterstetror. De är lättare att gömma än flaskor och bag-in-box-kartonger.

Märkte inte din familj något?

– Jo till slut. Det är hårt jobb att vara alkis. Så mycket smygande, så många olika roller att spela och så tufft att hålla ordning på vad man sagt och inte.

Vad hände?

– Min fru hittade ännu en gömd vinförpackning och ställde ett ultimatum: Sök hjälp eller jag lämnar dig. Hela min värld rasade. Jag hade låg självkänsla och var övertygad om att ingen människa någonsin skulle kunna älska mig om hon lämnade mig.

Michael hade en privat sjukförsäkring, därav begreppet "lyxalkis", ringde vården och sa som det var: Jag måste få hjälp. Nu.

– När man drabbas av cancer så kan man vända sig till sjukvården. Drabbas man av missbruk så har man bara socialen att vända sig till. Det är för jäkligt för dem som saknar de alternativ jag hade. Hade jag fortsatt dricka så hade jag snabbt förlorat allt och hamnat utanför samhället på en bänk vid Stångån. Ett år till och jag hade varit där.

Michael fick plats på Nämndemansgården i Uppsala och steg ett var att komma och bo där i fem veckor.

Jobbarkompisarna häpnade. Musikvännerna häpnade. Släkten häpnade. Va? Du? Till behandlingshem?

– Det går att upprätthålla fasader länge och jag var en notorisk lögnare. Jag är förundrad över att kollegerna inte hade märkt något. Jag borde ha presterat uselt.

Tiden i Uppsala var intressant. De inlagda var främlingar, med vitt skilda bakgrunder och livssituationer, men i terapisamtalen ändå jämlikar.

– Människor med missbrukspersonligheter är så lika, oavsett om det är knark, alkohol, spel eller sex som missbrukas. Mekanismerna är identiska, det handlar om att kompensera för något eller att döva.

Och det finns många sätt att döva en inneboende oro på, istället för att ta itu med grundproblemet, menar Michael.

– Som att glo på TV nästan dygnet runt, det är ju också ett sätt.

Vad Michaels egen oro bottnade i tog tid att nysta fram. Våra hjärnor är ju experter på att kapsla in obehagligheter och placera dem längst bak i minnesskafferiet, tills de är så dammiga att de nästan inte syns, eller finns, eller känns. Men bara nästan.

– Under en terapi kravlade sig ett minne från barndomen fram. En händelse som utspelade sig i Finspång när jag var fem–sex år. Jag hade inte glömt den, men förträngt den.

Det handlade om en dörrknackande marängförsäljare som med lock och pock, och goda maränger, gjorde Michael till sin hantlangare. Han fick hjälpa till att bära och stapla marängkartonger. En dag förgrep han sig på honom, högst upp i grannkvarterets trapphus.

Han berättade det inte för någon.

– Där någonstans ligger förklaringen. Jag var ett litet barn som inte fick den kärlek jag behövde. Och så övergreppet ovanpå det.

Under veckorna på Nämndemansgården blev det tydligt för Michael att om han ska överleva måste han plocka fram de obehagliga minnena och möta dem, för att sedan kunna lägga dem bakom sig och fokusera framåt.

– Man kan säga att mina största rädslor blev min räddning när jag vågade fronta dem. Det som hindrar många människor att ta itu med sina problem är att de bara kan se alla förluster det innebär, inte alla vinster.

Det var också insikten om att han dög som han var, att inget kunde göras ogjort, att han varit offer för sjukdom som stärkte självkänslan och blev början på ett nytt liv.

Michael känner stor tacksamhet gentemot sin fru som var den som gjorde att han bröt den onda cirkeln. Ändå blev det så att de skildes.

Sommaren 2016 inträffade nästa livsomstörtande händelse. Så här beskriver Michael den:

"Lise och jag jobbade på samma ställe under något år i början på 80-talet. Vi gillade att prata med varandra, men var aldrig i närheten av nån djupare relation.

Vi stötte på varandra på stan då och då genom åren. Jag blev alltid glad av att se henne. Ofta gick det flera år mellan mötena, men varje gång liksom stannade jag upp och öppnade mitt hjärta. Vi berättade för varandra om vad som hänt sen sist och hur livet betedde sig.

Nån av de sista dagarna före min semester 2016 så möttes vi igen.

– Hej Lise, hur har du det?

– Det är tungt, min man Håkan har drabbats av ALS och ska dö. Allt är uppochner. Du då?

– Jag och min fru skiljer oss, men det är svårt att hitta lägenheter så vi kommer inte isär.

Två raka svar, två livskriser, två människor som var vilsna, två vänner som var ärliga och blev glada att se varandra. Igen.

Den här gången blev det annorlunda. Det tog inte flera år innan vi sågs igen. Vi höll kontakt via Messenger och efter några veckor träffades vi för en fika. Det blev några timmar av ärlighet, skratt och allvar. Under det samtalet var det något som slog rot och som skulle växa upp till att bli mitt livs största kärlek.

När Håkan fått sin diagnos så sa han åt Lise att ”hitta en ny man som kunde ta hand om henne”. Hon blev fruktansvärt arg för hon var minsann gift med honom och kunde dessutom klara sig själv.

Det tog till slutet av sommaren innan Lise och jag berättade vad vi kände för varandra. Lise gick direkt hem till Håkan och berättade att hon trots allt hittat en ny man. Håkan, som kände till vem jag var, blev glad och tillfreds över nyheten och bestämde genast att det var han som skulle berätta denna nyhet för deras gemensamma barn och för hans syskon och släkt! Alla skulle få veta att det var hans önskan och att han var glad för att Lise gick vidare i livet tillsammans med en ny partner.

Hösten 2016 flyttade Håkan till ett vårdboende. Jag följde med Lise ibland för att hälsa på Håkan under de år han levde och jag kände mig mer än välkommen. Håkan fortsatte att leva och att vara nyfiken. Jag uppfattar att han reflekterade mycket över livet och tog farväl av det i samma takt som hans kropp slutade att fungera.

Håkan gick bort den 24/5 2018 omgiven av Lise, barnen, syskon, sina bästa vänner och av mig. Han lärde mig mycket om kärlek och han kommer alltid att vara en del av min och Lises relation.

Varför är du öppen med din alkoholism, Michael?

– Jag är för evigt alkoholist, men jag går gärna före och visar andra som lider att det finns en väg ut ur missbruket. Därför har jag erbjudit mig att vara samtalspartner på Saab, om någon vill. Jag är med i flera AA-grupper på Facebook, både för att ge och få stöd.

Hur tacklar du i dag sociala sammanhang med alkohol?

– Jag undviker dem. Inte för att de triggar mig att dricka utan för att fulla människor är jobbiga. Dessutom påminner de mig om mitt eget beteende under många år.

Är nykterheten självklar i dag?

– Jag har inte svårt att vara nykter. Men varje morgon när jag vaknar ägnar jag en liten stund åt att tänka: Nej, jag ska inte dricka i dag heller.

Hur har nykterheten förändrat dig?

– På många sätt. Jag var en trygghetsknarkade, fyrkantig människa full av principer. Så beroende av andra människors bekräftelse och att vara till lags, av rädsla för att bli lämnad. I dag kan jag tänka "vill jag det här eller inte?". Det är befriande.

Och din syn på dig själv?

– Numera tycker jag att jag är helt okej. Att jag är värd något även utanför mina prestationer. Nu kan jag ta emot kärlek.

Hur ska man tackla en närstående med missbruk?

– Stör personen! Fråga "ska du verkligen ha ett glas till?". Ha inget tålamod, gör det du måste trots att missbrukaren blir arg.

Om du fick resa i tiden. Vart far du?

– Finspång 1967. Jag skulle rädda den lille pojken (jag) som blev utsatt för sexuellt övergrepp av dörrförsäljaren som lockade med honom upp i trapphusen till höghusen i grannkvarteret.