Logga in
Vädersponsor:

Mitt perspektiv

Micael Glennfalk

Bryts IT-Sam upp om man flyttar?

Vimmerby Kommunalråden i Vimmerby, Kinda, Åtvidaberg, Ydre, Boxholm och Ödeshög ska rösta om att flytta IT-sams kontor från Kinda till Linköping.

Skälet är att den operativa ledningen uppger att man inte kan rekrytera IT-kompetent personal. I Arbetsförmedlingens Platsbanken finns dock inga lediga IT-jobb på IT-sam…

50-talet jobb riskerar försvinna från Kinda, samtidigt som man flyttar in i en tillväxtgryta (Linköping) där det idag finns 398 lediga IT-jobb (jobbsiten Indeed.com), 159 jobb enbart för It-tekniker.

Vill ledningen flytta ända till Stockholm (IT-tillväxtens stormakt i kommunsverige) får man ännu större konkurrens, där finns det tusentals lediga IT-jobb. (rekryteringsfirman Ant Tech Recruiters).

Ja, IT-rekrytering är utmanande men paradoxalt nog är det sannolikt lättare att rekrytera på landsbygden i mindre och mellanstora kommuner, än i de stora städerna. Skälet är att i storstäderna redan finns många IT-företag med stark tillväxt. Deras problem är snarare hur de ska kunna behålla kompetensen i konkurrensen och börsföretaget KnowIT exempelvis, har starka personalprogram för att öka attraktiviteten för redan befintlig personal.

IT- och dataspecialister har hög efterfrågan eftersom datoriseringen i samhället blir bredare i samhällets arbetsmarknad. Snart sagt alla företag, till och med det enklaste, behöver hjälp med sin datakommunikation. Konsulterna är många i denna bransch. I broschyren ”Var finns jobben i Östergötland?”, utgiven av Arbetsförmedlingen, anges att IT-branschen har en mycket god arbetsmarknad.

På IT-Sam är det en tjänstemannautredning som angett att man behöver flytta för att kunna rekrytera kompetens. Ändå finns inte en enda annons från bolaget ute på Arbetsförmedlingens ”Platsbanken”. Jag sökte på PC-samordnare, PC-koordinator, IT-tekniker/Datatekniker, Dataoperatör, Driftledare IT, Drifttekniker data, och IT-strateg och preciserade till kommunen ”Kinda”. Noll lediga jobb. Däremot hade många andra kommuner annonser där man erbjöd data- och IT-jobb. (arbetsformedlingen.se/For-arbetssokande/Hitta-jobb/Platsbanken/)

Så frågan är vad skälen till att ledningen, som är densamma som utredaren, vill flytta IT-jobben till Linköping? Man får mängder av träffar på Google om man söker efter konsultfirmor som vill hjälpa företag att rekrytera IT-personal. De använder inte enbart Linkin utan har egna ”lager” av folk som de söker ny arbetsplats till.

Vill man inte bo i Kisa eller för den delen i Åtvidaberg, Vimmerby eller Ydre? Hur har man sökt? Vilka har hjälpt till? Varför inte Platsbanken? Kan man använda bemanningsföretag?

Företagen på Mjärdevi i Linköping hyr in sina konsulter, oftast högskoleingenjörer. Samma ingenjörer får sedan jobberbjudande av företaget de hyrts ut till. Ibland nappar de, ibland inte. Det är så man rekryterar. Studenterna på högskolan är tingade tidigt. I denna miljö tror ledningen på IT-Sam att man skulle lyckas bättre än i Kisa.

Jag tror tvärtom. Jag tror att man ska söka IT-folk som söker livsstilen i en mindre kommun, en mindre tätort. De finns. Flera företag i bland annat Vimmerby har lyckats rekrytera just på grund av att de sökande sökt också andra saker än ett jobb; billigare bostad, föreningsliv, närmare hem, natur och rekreation.

Om kommunalråden i IT-sam-direktionen nu fattar beslut om en flytt är nästa fråga när kommunförbundet ska splittras upp. Det kostar pengar och minst två års ”inkubationstid” att lämna IT-Sam där man troligen får med sig väldigt lite av de investeringar man gjort. Men det kostar också att flytta till Linköping. Både Vimmerby och Kinda har möjligheter att söka andra allianser. Ett förbund med ca 50 000 invånare räcker. I så fall är Västervik, Vimmerby och Kinda uppe i nära 60 000 invånare.

Ställ också frågan till kommunernas privata IT-företag; varför lyckas de och inte kommunala bolaget IT-Sam?

Köper kommunen av dig?

Det offentliga Sverige köper in för över 1000 miljarder kronor per år.

En kommun eller ett landsting blir en stor kund, när de väl handlar.

De är just därför som lagen om offentlig upphandling (LOU) finns. Riskerna för korruption och mutor är stora, riskerna till särbehandling av företag (leverantörer) likaså, riskerna att ”vi gör som vi alltid gjort” är också stora liksom riskerna med påverkan av personliga relationer mellan inköpare och kund.

Det är i princip samma risker som finns inom näringslivet; de större företagen byter regelbundet inköpare för att förhindra vänskapskorruption, där chokladasken till jul plötsligt förvandlas till exklusiva och dyra gåvor.

LOU är alldeles nödvändig. Det måste man förstå när man säger ”Kommunen måste handla av lokala företag”. I Kinda, Västervik, Hultsfred, Vimmerby och Eksjö, ja i alla kommuner reser lokala företag krav på att kommunen ska handla lokalt, utan egentlig annan anledning än att stödja lokala företag och därmed lokala jobb. I all välmening, men det håller inte.

Det håller knappast ens att säga att vi ska köpa svenskt, enbart för att stödja svenska jobb.

Det måste mer till. Och är vi riktigt duktiga kan vi motivera lokala inköp, men då behöver också lokala företag se till att uppfylla de nya kraven. 

”Lokala jobb” finns inte med som kriterium. Däremot hänsyn till miljö, djurhållning, transportsätt… det kan vara kriterium. Priset är givetvis ett kriterium. Men oftast viktas det inte ens till 50 procent värde. Idag förekommer ”skall-krav” allt oftare. Man kan ha hur lågt pris som helst, uppfylls inte ”skall-kraven” är man ändå inte aktuell.

Det är klart att många upplever LOU som ett hot mot lokala jobb. Jag skulle snarare vilja säga; ett hot mot företag som saknar förmåga att konkurrera. Både lokala och andra. Och då utgör ledningen själva ett hot mot sitt företag.

LOU skapar hinder för korruption, för mutor, för gynnande av enskild, för vänskapskorruption etc. Sålunda är LOU bra för konkurrensen.

Att trenden nu går mot mer inköp av svenska produkter och mer inköp av lokala produkter har mer att göra med att andra kriterier kommit in i upphandlingen; miljöaspekter, produktionsförhållanden, ”det goda företaget” med allt vad det innebär, ansvarstagande, etc.

Idag får man uppenbara fördelar av att ha lågt pris på en brödlimpa, även om företaget är konkursmässigt och kanske inte ens överlever avtalsperioden ut.

I framtiden kanske fördelarna är att visa god soliditet, högt eget kapital d.v.s. överlevnadskraft, humansponsring, inga arbetsplatskonflikter, ansvar för planeten i form av olika policys, ansvar för produktionsförutsättningar hos sina leverantörer, ansvarsfull marknadsföring och reklamationshantering, etc. Och att man gjort samhällstjänst i politiken eller föreningsliv, eller varit bra på integration.

Att få leverera till stat, landsting och kommun är inte längre lägsta pris, även om det kommer att finnas med som kriterium. Konkurrenskraftigt pris är nog mer rätt uttryck.

Vad kan ditt företag lägga till i offerten idag?

 

 

 

 

Inte ens ett rep att hänga sig med håller...

”Ingen kan någonting längre! Vi är ett helt land där folk är upptagna med att äta lunch!”

Järnvägsarbetaren Ove (Rolf Lassgård) i den svenska succéfilmen ”En man som heter Ove” pekar i all sin tjurighet på något väldigt väsentligt. Folk kan ingenting längre. Inget är längre kvalitet. Ingen har längre någon kunskap.

Typiskt är när Ove kommer till affären för att klaga på att repet han skulle hänga sig med gick sönder. Inte ens ett rep håller tillräcklig kvalité…

Mycket verkar vara gjort för att användas en gång. Att få något reparerat är inte lönt; startavgift, zonavgift, inställelseavgift… reparationen är uppe i tusenlappen innan någon ens börjat reparera. Och ofta blir resultatet; det går inte reparera. Man kan inte. Kunskapen räcker inte.

De som står i dagens affärer ska lära sig kassaapparaten, produkterna ska kunden kunna själv. Och ofta är det så att kunden tar upp telefonen och kontaktar den nya expediten; Google.

Okunskapen har byggts upp i skolan. Ingen är specialist där längre. Förr fanns det lärare som bara undervisade i ett enda ämne. Specialister. Idag ska de undervisa i flera, och bara ha allmänna kunskaper i vart och ett. Rektorn kan till och med ha ett annat yrke…

Professorn och författaren Inger Enkvist beskriver den succesiva kunskapsutarmningen i boken ”Svenska skolreformer 1962-1985”, som utkom i våras. Bakom boken står ett omfattande forskningsprojekt, där de lagar som styr skolan studerats. Förfallet tog sin börjat i skolreformen 1962 (grundskolereformen) och har bara fortsatt. Det individuella kunskapskravet har utarmats, enligt professorn.

I ”Ring P1” i veckan slog en lyssnare huvudet på spiken när han konstaterade: ”Ingen kan något i skolan. Inte eleven, inte läraren, inte rektorn. Kunskapskraven har ersatts av grupparbete och social gemenskap. Läraren är inte längre lärare utan… mentor…”

Och han fortsatte: ”Titta i affärerna, det genomsyrar hela samhället. Man kan inget där heller, ingen kan något, till och med den som ska kunna något på en specialaffär, kan inget.”

Vi kan lägga till föräldrarna. När de kramat färdigt allt och alla på jobbet och berömt varandra i femton minuter, ska de hämta barnen. Men istället för att läsa läxor ska de till träningen, till after-noon-thé hos kompisen eller kanske bara ”chilla lite” egentid efter dagens arbete, i väntan på Linas matkasse eller take away från thai-krogen… Tillfälle med umgänge med barnen ges vid klädinköpen, mamma och pappa ska ju ha samma klädstil som sin ”kompis”, tonåringen... Förebilder? Läxhjälp? Undervisning till samhällsmedborgare? Barnen är helt utlämnade till att själv efter bästa förmåga försöka lära sig något. Kanske lokal geografi via Pokemon.

Det är upplysande att analysera Ove. När Ove skulle slänga sig för tåget i sorg efter sin bortgångna hustru ramlade en annan man på rälsen. Bara Ove ingrep, några var paralyserade, en tog bilder med sin mobiltelefon…

Ordning och reda är viktigt för ordningsmannen Ove: ”Ambulansen får fan inte köra in på gården” viskar han där han ligger på asfalten med sin hjärtinfarkt, och när han dikterar sin framtida begravning blir det traditionsenligt: ”Det ska vara i en kyrka som det ska… inte något tjafs med nån aska som ska spridas för vinden…”

Det kan ha varit bättre förr. Jag vet inte. I så fall före 1962. Före grundskolereformen då det fanns folkskola, realskola och gymnasieskola och där ingen någonsin gick vidare till högre utbildning utan att ha klarat kunskapskraven. Och godkänt betyg i ”Uppförande och Ordning”.

Professor Enkvist skriver i Dagens Industri 10 juni 2016: ”Sverige har genomfört ett dyrbart ideologiskt fullskaleexperiment med sina barn och unga… och det har inte slagit bra ut. Alla har förlorat, inte minst de svaga eleverna… Ett problem när vi vill förbättra resultaten är att dagens politiker, lärare, rektorer och lärarutbildare själva är produkter av grundskolan och har svårt att ifrågasätta den så grundligt som det skulle behövas.”

Hennes lösning är: Ämneslärare med djupa kunskaper, elever ska inte placeras i högre klasser utan tillräckliga förkunskaper, slutexamen i grundskolan och minskat politiskt inflytande över skolan.

Så… Ove, som har svårt med ”vitskjortorna”, har kanske en och annan poäng?

Gott Nytt År alla läsare!

 

 

Tacka turisten för servicen

Kommer Vimmerby kommun någonsin att kunna skapa en besöksnäring året om?

Hoppet står som alltid till Astrid Lindgrens Värld som nu när man ska bli ägare till Astrid Lindgrens Näs får möjlighet att utveckla en året-runt-scen där varje månad kan generera besökare.

ALV är fortfarande väldigt beroende av barnfamiljen och den reser inte året om, alla veckodagar. Men det gör Näs målgrupper. Om Näs då är en scen måste den fyllas med innehåll; det är lika viktigt som det var på ALV en gång i tiden, att fylla hus i skala 1:3 med innehåll.

Vimmerby kommun har allt att vinna på en besöksnäring som skapar sysselsättning året om. För knappt två veckor sedan hölls Sveriges kommuner och Landsting (SKL) en konferens i Uppsala om besöksnäringen och dess samhälliga effekter.

  • Besöksnäringen ger positiva effekter för kommuner och påverkas samtidigt av många olika politikområden. Det kräver samverkan mellan olika sakområden och mellan administrativa gränser, sa bland andra Lena Micko, ordförande i SKL och hemmahörande i Linköping.

    Sammanställningen som presenterades visade följande effekter som kommer skattebetalarna i exempelvis Vimmerby till del:

  • Ökad sysselsättning. I Vimmerby syns det bland annat i låg ungdomsarbetslöshet.
  • Stort serviceutbud. I Vimmerby finns det fler restauranger och fler butiker än om kommunen inte skulle vara ett besöksmål.
  • Högre nyföretagande. Vimmerby följer inte mönstret här, det är en utmaning för kommunen. Hur underlätta nyföretagande, byggnationer, etableringar etc.?
  • Bättre dagligvaruhandel. Ja, Vimmerby har fler och större dagligvaruaffärer än befolkningsmängden motiverar.

Det här betyder ju att när vi som bor här gottar oss åt så många restauranger att välja mellan, så många affärer etc., så måste vi samtidigt tänka att det är tack vare alla besökare som kommer till oss. Låt oss ta hand om dem, hjälpa dem och säga att vi är glada att se dem här.

Enligt Tillväxtverket ökar besöksnäringens andel av exporten och andelen av sysselsättningen. Enligt SCB ökade besöksnäringen sysselsättningen med 32 procent mellan åren 2000-2013.

SKL konstaterar också att det offentliga (bland annat kommun och län) påverkar besöksnäringens förutsättningar i bland annat infrastrukturfrågor, bredband, kollektivtrafik, enkelhet i myndighetskontakter och kompetensförsörjning.

Samtligt är förhoppningsvis prioriterat i Vimmerby och Kalmar län. SKL sa samtidigt på konferensen att man bland annat ska öka stödet till kommunerna.

Hur var det då med året-runt-turism?

Jag tror att hoppet står i första hand till Näs och förutsättningarna för den organisationen kommer att öka betydligt när Saltkråkan blir ägare.

Näs har krattat manegen för en ¨året-runt-turism” med sina trädgårdar, som visserligen är färdiga i sina tre kapitel, men som är ständigt utvecklingsbara.

Så här i juletid får man väl önska och då önskar jag rejält med arrangemang i Trädgårdarna som kan locka busslaster med människor i alla åldrar!

Året om.

Bostadslös arbetar inte...

Mohammad är en ung, syrisk grabb som kom till Sverige och flyktingboendet Moliljan i Målilla  för några år sedan. Sedan en tid tillbaka är han ”utskriven”, om jag får beskriva det så, och flyttade till Vimmerby. Han fann en bostad i ett äldre, nedgånget hus med en kallhyra på 5 500 kronor. Elkostnaden blev honom övermäktig, värden gick med på att baka in elen i hyran…

Han har sökt bostad dagligen; anmält sig hos Vimarhem och hos de privata värdarna. Han sände för någon vecka sedan ett SMS till alla privata hyresvärdar i Vimmerby han kunde hitta på nätet. Ingen av dem hade ledigt boende. Nu när vintern kommit fryser han i det gamla huset, knappt värdigt som bostad vintertid.

I Vimmerby går industrin och företagen bra. Man söker arbetskraft. Nu senast BoKlok. Men finns det inga bostäder åt exempelvis Mohammad, så kan han heller inte bidra med sin arbetsförmåga.

Han har en nära släkting som nu flyttar till Vena, där man funnit en bostad. Vimmerby kommun tappade några invånare där.

Lösningen på problemet har funnits framför ögonen på kommunens politiker, och Vimarhem, i flera år. Utan att man lyckats komma till beslut. Eftersom 25 procent av befolkningen i Vimmerby är över 65 år och eftersom de också behöver nära service och gemenskap resten av livet, heter lösningen Trygghetsboende. En huskropp på 36 lägenheter skulle starta igång flyttkarusellen rejält.

Vimarhem vägrar envist att bygga Trygghetsboende. Gruppboende kunde man tänka sig i kv Pistolsmeden, men inte boende för äldre enligt konceptet Trygghetsboende. Trots att säkrare hyresgäster än gamla människor knappast finns. Kommunen använder inte sitt bostadsbolag politiskt, utan det får leva sitt eget liv...

Politiken väntar på statliga bidrag, sägs det. De bidrag som dykt upp har man inte använt, än mindre sökt. Man kunde söka stora statliga bidrag till trygghetsboende förra året, men Vimmerby sökte inte.

Sedan Söderköpings kommun styrde upp sitt bostadsbolag med politiska instruktioner har det byggts friskt, och befolkningen har stadigt ökat. UI de jämförbara kommuner som ha bostäder och befolkningsökning finns en bostadspolitik. Vimmerby riskerar att rent av tappa befolkning – enbart på grund av att Trygghetsboendet inte kommer till. Om man inte förmår använda sitt bostadsbolag så kan kommunen låta privata byggherrar bygga och äga. Men man måste komma loss med initiativet.

Under tiden kan Vimmerbyborna tacka entreprenörer som Håkan Carlsson. Trots hård motvind, trots byråkratin, trots väntetider bygger han bostäder, förädlar byggnader och tomter, hittar möjligheter där andra ser omöjligheter. Han borde ha all stöttning; han tar risken och han bidrar till utvecklingen.

Men alla har inte Håkan Carlsons sinnelag, alla är inte byggmästare med eget folk, alla väljer inte riskerna. Därför är det viktigt att kommunen får in stora fastighetsägare utifrån, exempelvis Riksbyggen, som kan hantera och äga ett bygge på 40-talet lägenheter och kanske fler.

Men det kräver en politisk idé, exempelvis kring Trygghetsboende. Moderater, socialdemokrater och kristdemokrater är de partier som länge varit överens om att Trygghetsboende är den mest riktiga, mest akuta bostadsbyggnationen. Tillsammans kan de göra verklighet av detta.

I den flyttkarusell som då skulle ske kanske Mohammad kan finna en mer värdiga bostad i Vimmerby. Och börja bidra till vår tillväxt.

Ingen vill väl sälja Tallholmen?

Pessimister tror på höjda räntor. Det finns de som i insändare efter insändare varnat för höjda räntor i snart tio år. I nästa andetag har de varnat för Vimmerby kommuns upptagna investeringslån.

Själv tillhör jag dem som inte tror på ett högräntesamhälle i en så globaliserad värld som vi lever i. Inflationen kommer att vara låg så långt vi kan se. När riksbankens chef Stefan Ingves beskriver hur han ska få upp minusräntan till över noll så tror han på årsskiftet 2018-2019 men säger samtidigt: ”Sverige är en liten, öppen ekonomi som inte kan avvika från övriga världen.” Och i övriga världen är räntorna extremt låga. Få tror på höjda räntor i västvärlden, trots både Brexit och Trump. Äldre minns de tioprocentiga räntorna för 30-40 år sedan och tror de ska komma tillbaka. Men världen såg annorlunda ut då. I Vimmerby får kommunen idag pengar om man lånar upp av Kommuninvest, och sätter kommunen in pengar hos Nordea får man betala ”insättningsavgift”. Jag förstår att många tycker det är bakvänt… Om framtiden kan ingen sia, självklart, samtidigt kan kommunen inte sitta passiv. Man måste agera och investera efter en tanke, baserat på ett antal år framåt. Om vi inte ska investera när räntan är låg för att vi tror den ska höjas, ja då kan vi definitivt inte investera om det skulle inträffa att räntan blir hög. Så pessimisten tycks utifrån sitt eget tankesätt alltid få rätt. Men priset är att utveckling uteblir. Världen utvecklas tack vare optimisterna.

Låt mig resonera kring Vimmerby kommuns skuldsättning.

Skulle du beskriva enbart dina skulder när du beskriver din ekonomi eller skulle du också ta med dina tillgångar? Tyvärr sker det förstnämnda när redaktörer, politiker, insändarskribenter och för all del även kommunfolk beskriver Vimmerby kommuns ekonomi.

Då är alltså viktigt att ge rätt bild. För det första måste man dela upp ”kommunkoncernen” i de delar den består av: skattefinansierad verksamhet och kommersiell verksamhet.

När man beskriver att skattebetalarna är skyldiga 1,2 miljarder eller i runda tal 80 000 kr per invånare så är det fel, eftersom skattebetalarna i verkligheten är i skuld för en tredjedel av beloppet, ca 420 miljoner kronor. Resterande skuld har den kommersiella verksamheten som i samtliga fall har tillgångar som överstiger skuldbeloppet.

Först den skattefinansierade verksamhetens skuld: Ca 420 Mnkr varav de största är gymnasieskolan ca 130 Mnkr, Vimarhaga/Borghaga vård-och omsorgsboende ca 150 Mnkr, Lundens förskola ca 35 Mnkr och industrimark ca 65 Mnkr. Samtliga investeringar, undantaget möjligen fiberinvesteringen, är omsättningsbara tillgångar. D.v.s. skulden kan amorteras bort vid försäljning, framförallt om kommunen kvarstår som hyresgäst. Med de skattehöjningar som gjorts för att skapa medel till investeringarna kan den skattefinansierade kommundelen amortera mellan 15 och 30 Mnkr på sin skuld årligen. Om man har en budgettrogen driftverksamhet.

Den kommersiella verksamheten representeras av bl.a. Vimmerby Energi och Miljö, Vimarhem och Näs. Deras skuldbelopp är tillsammans resterande, d.v.s. omkring 800 Mnkr, varav de två största verksamheterna är Kraftvärmeverket Tallholmen samt Vimarhems bostadsbestånd.

För driftkostnader och amortering står kunderna, de som köper el, värme och betalar hyra. D.v.s. skattebetalarna är inte skyldiga något i dessa bolag. Däremot har man gått i borgen för lånen. En borgen som kan utlösas om t.ex. de värden bolagen har understiger lånen, och de sägs upp. I samtliga fall lär bolagen få tillbaka sina lånebelopp, och mer därtill, om deras tillgångar skulle säljas. I den kommersiella delen har, tvärtom vad som är undertonen i de skräckscenarier som målas upp, bolagen möjlighet till stora vinster i framtiden. Vemab har sedan många år bra vinster i sin el- och värmeverksamhet som kommit kommunens verksamheter till del, och Vimarhem har kunnat hålla anmärkningsvärt låga hyror. Kapaciteten att amortera inom bolagssfären, med dagens låga räntor, skulle kunna vara mellan 10-30 Mnkr årligen. Total amorteringskapacitet i kommunkoncernen, om driftbudget hålls, kring 40-50 Mnkr årligen! Det var ju just för att amortera som skatten höjdes. Verksamheternas del av skulden blir en fara först när kommunens tjänstemän inte lyckas hålla sin driftbudget.

Kommunen har i båda sina verksamheter, skattefinansierade och kommersiella, lyckats investera i en tid av låga räntor och förhållandevis billiga byggkostnader. Det kommer att betala sig i framtiden.

Vill ni ändå ta ned skulden snabbt; sälj allt det som det investeras i de senaste åtta åren och vi kommer helt plötsligt i botten av de skuldsatta kommunerna. Precis så skulle en villaägare göra om hon ville bli skuldfri. Frågan är bara vad hon skulle tycka om tio år när marknadspriset på hennes villa ökat, och hon inte hade den kvar? Ingen tror väl att Tallholmens kraftvärmeverk, som är nära hälften av hela låneskulden, blir mindre värt med åren om den underhålls väl?

 

Micael Glennfalk, Vimmerby, journalist, prisad entreprenör och idéskapare, f.d. kommunalråd (m) och numera företagare i besöksnäringen reflekterar över aktuella samhällsfrågor utifrån sitt perspektiv.