När vi pratar med Jonathan Milton befinner han sig någonstans mellan Höör och Lund. Ännu har han inte ångrat vandringen och han har mött på många hjälpsamma människor längs vägen.
Men vi tar det från början.
Jonathan är född och uppvuxen i Mariannelund och bodde där fram tills han var 24 år.
– Då var jag trött på att bo i ett litet samhälle, vilket jag tror att en hel del kan känna igen sig i, säger Jonathan som nu hunnit bli 30 år.
Ett par "skejtpolare" från Vimmerby och Hultsfred tyckte att han borde komma och testa livet i Linköping.
Så fick det bli. Jonathan fick snabbt jobb och lägenhet och flyttlasset gick drygt tio mil norrut.
Efter flytten jobbade han i flera år inom psykiatrin innan han blev resande säljare och sedermera bofast i Norrköping.
Sen tillbringade Jonathan en period i Ödeshög, där han bodde hos komikern Henrik Nyblom.
– Jag var faktiskt med på ett hörn i hans SVT-serie (I huvudet på Henrik Nyblom) och vi är fortfarande bra polare.
Men i höstas gick flyttlasset tillbaka till Norrköping, efter att han drabbats av en stor depression. Psykisk ohälsa är något som Jonathan kämpat med ända sedan han var 17 år.
– En stor anledning till att jag flyttade tillbaka till Norrköping var att kunna vara nära vården.
Han upplever däremot att han inte fått den hjälp han behöver.
– Jag fick ingen plats på psykiatrin, istället fick jag bara ökad dos antidepressiv medicin.
Något behövde hända och Jonathan fick då idén att han skulle påbörja en vandring, från Norrköping till Spanien. En vandring som han inledde för ett par veckor sedan.
– Mitt liv gick utför och jag kände att jag höll på att bli någon jag inte ville. Det blev bara värre på alla sätt och viss. Det är en anledning till varför jag påbörjat den här resan.
– Sen är det också att jag vill kunna bevisa för mig själv att jag kan klara av något sånt här. Något som tar lång tid och inte är bekvämt alls. Det är också lite mitt sätt att säga: "Fuck you, sjukvården, jag får väl lösa det här själv". Det finns såklart andra sätt, men jag har nog alltid varit lite extrem.
Med vandringen vill han uppmärksamma den psykiska ohälsan som finns i vårt samhälle.
– Det är en osynlig, men tyvärr väldigt dödlig, sjukdom. Jag vill uppmärksamma det här och få folk att känna att det kommer bli bra. Även en människa som jag, som legat med täcket över huvudet och inte velat prata med någon, kan göra det här.
När vi pratar med Jonathan är det måndag och han befinner sig drygt en timme söder om Höör i Skåne, med siktet inställt på Lund.
Även om det stundtals varit tufft under vandringen har han inte ångrat sig än.
– Så här bra har jag inte mått på flera månader. Jag tror det är en kombination av flera saker. Jag rör på mig, samtidigt är jag ute i naturen vilket är läkande i sig. När man bott i tält i naturen i tre veckor märker man att man hamnar i ett slags "nu" som är häftigt. Man tar tag i saker man inte gjort på länge, till exempel höra av sig till polare man inte pratat med på ett tag.
Men det är inte utan förberedelser han gav sig ut på den långa färden.
– Jag bodde i en koja i skogen med bara sovsäck när det var runt noll grader för att testa mina gränser. Jag funderade på hur länge jag skulle kunna klara mig utan mat och vatten. När jag sen väl kom iväg kändes det mest som en lättnad, eftersom omständigheterna hemma var helt kaos.
När Jonathan återvände till Norrköping fick han sjukersättning, men den avslutades oväntat i april. Han lämnade "spårvagnarnas stad" med 30 spänn på fickan.
– I början, när det var som mest knapert, plockade jag burkar längs vägen som jag sen pantade för att köpa mat i orterna jag passerade. Men jag har också startat en insamling på "GoFundMe".
Under de många milen han vandrat har han stött på fantastiska människor.
– Det började redan i Eksjö när jag blev väl mottagen av en kille som heter Kim och jobbar på Frendo-macken där. Han har blivit lite uppmärksammad tidigare, när han körde läsk till Gislaved när kommunen drog in läsken för de på äldreboendena.
– Han och hans kompis överöste mig med nödvändiga saker att ha med sig. En annan kille i Eksjö lånade ut sin stuga till mig, som jag kunde sova i över natten.
En plats som länge kommer finnas kvar i hans hjärta är Hässleholm.
– När jag närmade mig publicerade jag ett inlägg i en lokal Facebookgrupp. En kille skrev och frågade om det var något jag behövde. "Ja, det kanske är snus då", svarade jag. "Say no more", tänkte han och mötte upp mig med en kasse full med snus, dricka och massa andra bra grejer.
Jonathan besökte också ett midsommarfirande på orten, där Hässleholmsborna kom fram och visade sin nyfikenhet över resan. Han blev dessutom intervjuad av Norra Skåne.
Efter midsommarfirande blev han hembjuden av en familj som lät honom duscha, äta och tvätta kläder.
– Jag blev fullproppad med kärlek från Hässleholmsborna, konstaterar Jonathan med ett skratt.
Har du varit rädd någon gång under resan?
– Tältet brukar jag slå upp ganska sent, runt midnatt eller ett på natten. Då går jag in i skogen och letar en bra plats att sova på. I början var jag lite smårädd när jag hörde ljud som jag inte visste vad det var.
För ett par nätter sedan steg pulsen rejält.
– Jag stannade till vid ett ställe som såg ut som en plats där älgar skulle kunna hänga. Men det var ju dags att sova, så jag fick ta det. Tidigare, för länge sen, tältade jag i en kohage en gång och vaknade omringad av kor. Nu var ljuden liknande och det måste varit en älg som var utanför. Då blev jag lite rädd, för det är ju stora och mäktiga djur.
"När jag satt med kartan och funderade på vart jag skulle slog det mig att det är Spanien jag ska till. Jag bestämde mig, och då fanns inget annat i mitt huvud", säger Jonathan om hur han resonerade kring sin slutdestination.
Skulle du säga att det varit tuffare eller lättare än vad du trodde på förhand?
– I början var det rätt tufft. Jag hade en tung ryggsäck och en ganska klen kropp. Jag var inte "insmord" i vandringen och hur mycket stryk fötterna tar. Så i början var det jobbigare än vad jag hade trott. Nu känner jag att det blivit lättare än vad jag hade föreställt mig.
– Jämfört med de månader där jag mådde som sämst med min depression känns det här som ingenting. Även om man kanske råkar ut för en del fysiska grejer är det en stor kontrast jämfört med det.
Jonathan dokumenterar och publicerar innehåll från resan på sin Youtubekanal och Instagramkontot "Miltonswalktospain".
– Det är både för att ge folk uppdateringar längs vägen, men även för att ha något att blicka tillbaka på i framtiden.
Vårt samtal går mot sitt slut. Jonathan har däremot en lång väg kvar på sin vandring.
Inom ett par dagar ska han ta sig över sundet till Danmark via tåg eller buss (att gå över Öresundsbron är inte tillåtet). Sen väntar en färd genom Danmark, Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike och förhoppningsvis Andorra – innan han kan korsa gränsen över till Spanien.
Målet är att vara framme i slutet av september eller början av oktober.
– Men det är så mycket som kan hända längs vägen. Det kan vara blåsor, snygga brudar eller vad som helst, skrattar Jonathan.
Varför just Spanien förresten?
– Jag har varit i Barcelona flera gånger. När jag satt med kartan och funderade på vart jag skulle slog det mig att det är Spanien jag ska till. Jag bestämde mig, och då fanns inget annat i mitt huvud.
Har du något råd till den som funderar på att göra en liknande utmaning?
– Tänk inte för mycket. Det spelar ingen roll hur mycket man tänker på om saker och ting kan skita sig, händer det så händer det.
– Sen går det mesta att fixa längs vägen. Jag lämnade Norrköping med 30 spänn och jag har klarat mig. Människor är ofta snällare än vad man tror. Så våga kasta dig ut. Jag hatar egentligen klyschor, men vi har bara ett liv så se till att göra något som är värt att minnas.