Det är en av de där novemberdagarna då dimma och duggregn klamrar sig kvar i luften och morgon flyter obemärkt över till kväll. Invid trappan till Anita Bohmans villa i Överum är marschaller tända. Lågorna kämpar tappert med att skingra den annalkande skymningen. Vi börjar med fotografering av det blivande jubilaren. Vintergrön tuja, cypressväxten som också kallas livsträdet, får stå som fond. Vi skyndar oss sedan in till kaffe, tända ljus och nybakade bullar.
Anita Bohman, ett välkänt namn i Västerviks kommun, har varit fackligt engagerad och verkat inom politiken på lokal, regional och central nivå i över 30 år. För några år sedan tilldelades hon Tage Erlanders hedersmedalj av sina socialdemokratiska partikamrater.
Under två mandatperioder, efter valet 1994 och fram till 2002, höll Anita Bohman posten som kommunalråd i Västerviks kommun.
– Jag var redo för rollen. Det kändes vare sig otäckt eller främmande. Det politiska systemet var välkänt för mig och jag hade en bred politisk grund, säger hon.
Anita Boman har alltid sagt vad hon har tyckt, rakt på sak och utan krusiduller.
– Jag har aldrig varit rädd för att säga min mening, vare sig bland gelikar eller överhet. Det tror jag att man tjänar på i längden.
I positionen som kommunalråd upplevde Anita Bohman en hel del tuffa tag.
– När jag tillträdde hade en del svårt med det faktum att en kvinna hade fått posten. Jag var alltid väl påläst. Det ska alla som är förtroendevalda vara. Det handlar om att kunna kommunallagstiftningen och beslutsgången för att värna om kommuninvånarnas intressen.
Anita Bohman säger att hon i stort sett bara har positiva minnen från sin tid som kommunalråd, men som alltid i politiken tas beslut som inte gillas av alla. Hon minns särskilt införandet av kommunchefstjänsten som inte var populärt hos oppositionen.
Beslutet att ge grönt ljus till Campus Västervik är ett av många som Anita Bohman är nöjd med.
– Att starta ett högskolesamarbete med Vimmerby och Hultsfreds kommuner visade sig vara lyckat.
Hon visar upp ännu en hedersbetygelse. Ett inramat dokument med överskriften “Hedersstudent” som är utfärdat av Campus Västervik 2017.
Frågor som var aktuella under Anita Bohmans tid är det fortfarande. Till exempel en södra infart och tågtrafiken på Tjustbanan.
– Vi hade olika skisser på hur infarten skulle kunna se ut. Företagarna ville verkligen ha den. Och när det gäller Tjustbanan var det många möten om inställda tåg. Det var ett otal möten med Östergötland och försök till en gemensam taxa.
Anita Bohman är bestämd med att det inte är samma förutsättningar idag som under hennes tid som politiker, och vad som hade varit bra då kanske inte fungerar i dag.
– Fast när det gäller buss istället för tåg…det är jag tveksam till. Då hade vi ett underlag för pendlare, men det händer så mycket och det gäller ju att det är en kontinuitet för att folk ska våga välja och kunna lita på tågen.
Valet 2002 förlorade Socialdemokraterna makten i Västervik.
– I en mandatperiod satt jag i opposition. Men när vi förlorade valet ännu en gång kände jag att det räckte för mig. Det var inte så intressant längre. Jag avsade mig alla uppdrag och slutade med politiken. Jag tänkte att jag absolut inte behöver dö på posten, säger hon och skrattar.
Intresset för samhällsfrågor startade på allvar när Anita Bohman var i 30-årsåldern och jobbade som tidningsbud. Hon gick med i Transportarbetareförbundet. Dessförinnan hade hon arbetat som affärsbiträde och kontorist på Överums bruk.
År 1978 värvades Anita Bohman till Socialdemokraternas lokalavdelning och det var då som hennes långa politiska bana parallellt med fackligt arbete tog sin början. Uppdragen har varit många; bland annat i dåvarande skolstyrelsen, kommunstyrelsen, kommunfullmäktige och ledamot i flera nämnder.
När Anita Bohman slutade med politiken, vid 62 års ålder, tog familjelivet vid.
– Jag fick så mycket värdefull tid med barnbarnen, att resa och baka. Men jag har också arbetat med upprustning av Vallonen och Ryvenäs fritidsegendom. Just nu är mitt stora intresse släktforskning.
Det har blivit många resor och för inte så länge sedan besökte hon och två av barnbarnen Kap Verdeöarna.
– Det var härligt att resa med flickorna och att vi fick rå om varandra. God mat var det också.
