Redan under tidig medeltid hade Spårö fått sitt namn men långt innan verkar platsen haft stor betydelse. Länge verkar det som att det funnits något slags landmärke på platsen. Det är inte svårt att förstå, Spårö ligger högt och syns från långt håll.
På 1960-talet hittades här en skatt, bland annat ett halsband, daterad tillbaka till sent 900-tal. Det finns även ett stenröse ett par hundra meter öster om båken, som kan vara ett gravröse.
Spårö tornar upp sig 34 meter över havet i dag. Annat var det förr, efter istiden då vattnet stod mellan 10 och 18 meter högre. Bara två klippor, Grönö och Spårö stack upp ur havet vid bronsåldern. Mellan dem finns nu det dramatiska Spårö sund, djupt liggande mellan de två ”topparna”.
På 1200-talet omnämndes platsen i en beskrivning av en segelled mellan Utlängan och nuvarande Tallin. På 1600-talet och antagligen tidigare fanns här en så kallad vårdkase.
1673 beslutade staden Västervik officiellt att uppföra en ny vårdkase på platsen, i väntan på det som nu är Spårö båk. Då hade man i flera år haft vakt på Spårö, som skydd mot framförallt dansken som redan 1612 härjat i staden.
Planer på en permanent försvarsbyggnad, så kallad skans, fanns också men rann ut i sanden. Det blev aldrig mer än ett träbatteri på platsen verkar det som, och det var svårt att hålla vaktmoralen och byggmoralen uppe, det vittnar historiska dokument om.
Det hade kanske varit bra med ett starkt försvar på platsen, det kan vi så här i efterhand konstatera.
1677 kom nämligen dansken igen och försvaret på Spårö var ingen match för 500 välövade soldater att övermanna. Styrkorna vid Grönö flydde i panik. Västervik låg mer eller mindre helt öppet och stacks i brand. Det är bland annat därför Västervik i dag har en ruin på Slottsholmen istället för ett slott. Bara skolhuset och S:ta Gertruds kyrka klarade sig från lågorna.
Om allt detta och mer kan man med fördel läsa i Kalmar läns museums ”Skärgårdsprojektet” eller i Folke Lindbergs ”Västerviks historia”. Västerviks museum hjälper nog gärna också till. Men tillbaka till båken.
På en karta från 1690 är Spårö båk utritad men såg annorlunda ut, i en text beskrivs utseendet som en ”jordgubbskaktus”. 1769 fick man statliga medel för att bygga en ny båk, denna gång i rejäl sten. Och det är den versionen som vi ännu kan se i dag. Nästan i alla fall, vi återkommer till det.
Båken ritades av Överintendent Carl Fredrik Adelcrantz. Han var inte nöjd med det första förslaget som ritats och ritade ett själv, inspirerad av en båk han sett utanför Neapel. Båken uppfördes mellan 1776 och 1777, delvis av ryska krigsfångar.
Båk förresten, vad är det?
”Båkade” gjorde man när vädret och sikten var dålig eller vid mörker. Då sköts brinnande järnkorgar ut genom luckor i båken för att visa vägen med sitt sken. Lite som en fyr med andra ord. Eld och båkens spåntak var ingen lysande kombination förresten. För 1925 small det, bokstavligen. Blixten slog ner i båken och även i fyrvaktare Lundgren som var inne i den för att läsa av väderinstrumenten. Det var utrustningen på taket som ledde ner strömmen till den stackars fyrvaktaren som blev slagen av en blixt i axeln.
Träkonstruktionerna inuti båken brann ett helt dygn och stenmurar rämnade i hettan, skriver Kalmar läns museum. Båken renoverades med brandsäkra material och fick plåttak. 1935 blev den byggnadsminne.
Sedan dess har den levt ett ganska stilla liv, där förfall på senare år varit det mest framträdande draget. Den renoverades 1983 men sedan hände inget på länge. Nu har Västerviks kommun tagit över den från Sjöfartsverket och stigar och trappor upp till båken är användarvänliga igen.
Innan överlåtelsen renoverades den och målades ståtligt vit igen, nu syns den.
Det glädjer bland andra båkentusiasten Ulf Andersson. Han är en av dem som engagerat sig i båkens öde sedan flera år tillbaka.
– Jag hade så svårt att se den förfalla, det hände ingenting. Jag skickade insändare och det tog fart först när ni skrev om det i en lång artikel, berättar han.
Ulf Andersson är själv hängiven seglare. Båken är välkänd för honom.
– Båken är en symbol för Västervik och för sjöfarten. Förr fanns inte prickar att gå efter. Det finns en led man kunde segla, bara man hade båken i aktern. Man ser den från så långt håll, den är värdefull.
Han säger att båken är värd att bevara och hoppas att kommunen ska utveckla den som besöksmål.
– Nu när den är vit igen syns den från väldigt långt håll, både från söder och norr. Då vet man, där är Västervik, där är hemma. Den minner om vår historia och knyter ihop den med nutiden. Det i sig är värdefullt.
Han är nöjd med att det på senare tid hänt saker med Spårö båk, ändå vill han se mer.
– Tänk om gemene man skulle kunna gå in i den, och gå ändå upp till toppen och spana ut. Förr såg man till Långe Erik på Öland när den var tänd. Ett tag skulle Stadshotellet ha den som bröllopssvit men nu är det bara lakanen och kuddar kvar där. Och mängder av fågelskit, skrattar han.
Så ser det ut i nutid, men framtiden då?
Svårt att säga konstaterar man på enheten för samhällsbyggnad vid Västerviks kommun. Men något utkikstorn verkar det i alla fall inte bli tal om. Det säger Tage Gustafsson, som är mark- och exploateringsstrateg.
– Då skulle det behövas utrymningstrappor på utsidan och båken är byggnadsminne. Man får enligt lag inte göra några sådana ingrepp, så det kan nog bli svårt.
Chefen för samhällsbyggnadsenheten Daniel Niklasson säger att man nog kan tänka på utveckling av båken som besöksmål, men i så fall i framtiden.
– I det korta perspektivet har vi inga sådana planer men visst, det är inte otänkbart att den skulle kunna öppnas för guidade turer på något sätt längre fram. Prio ett för oss har varit att nu få den, och ha den upprustad, säger han.
