Hoschang Moshiri, lärare, bildkonstnär och författare och nu sedan många år bosatt i Västervik, växte upp i en medelklassfamilj i huvudstaden Teheran. Han är äldst av åtta syskon och beskriver sin barndom som trygg och bra.

– Det sociala fungerade, skolorna fungerade. Jag trodde det såg ut så över hela Iran, säger han.

– Det som öppnade mina ögon var när jag gjorde min tvååriga militärtjänst. Jag hamnade i en liten by på landet, med knappt 300 människor. De flesta var jordbrukare. Där såg jag den enorma skillnaden. Det fanns ingen el, eller varmvatten eller någonting annat som människor önskar.

Artikelbild

En bild från Hoschangs lärarpraktik på Brännanskolan i Skellefteå 1980, under studierna till lärare.

Här upplevde han fattigdom för första gången, och insåg att allt det som radio och tidningar i landet berättade inte stämde.

Hoschang beskriver ett land med stora klyftor mellan fattiga och rika, där de fattiga inte hade någonting och inte heller någon möjlighet att förbättra sin situation.

– Det fanns ingen demokrati eller frihet.

Samtidigt beskriver han hur den rika eliten flög in mat direkt från Frankrike för att kunna uppleva det franska köket.

Artikelbild

| Vid en snabb titt kan det här se ut som Leonardo da Vincis berömda målning, men tittar man närmre så hittar man Christin Rampeltin Molin,lokalpolitiker i Västervik, där.

Allt styrdes med järnhand av shahen, Mohammad Riza Pahlavi, som hade tagit över tronen från sin far Riza Shah Pahlavi (ursprungligen Riza Khan), som tvingats avgå. Han ville göra Iran till ett modernt och sekulariserat industrisamhälle. Han förbjöd till exempel kvinnor att bära slöja och införde kvinnlig rösträtt. Samtidigt tystades alla kritiker och, med hjälp av bland andra Storbritannien och USA (som var intresserade av Irans stora oljetillgångar), ökade shahen sin makt.

– Det var ett samhälle som präglades av förtryck och tortyr. Det fanns ingen självständighet för medborgarna, säger Hoschang Moshiri.

Artikelbild

En allvarlig Hoschang. Bilden är tagen på storgatan i Västervik 1981.

Själv studerade han till inredningsarkitekt. Och han längtade efter att få se världen och få nya upplevelser och intryck. Därför lämnade han som 26-åring Iran för att studera i Sverige. Då fortfarande inställd på att återvända till hemlandet efter studierna.

Till att börja med bodde han i ett studentrum i Linköping. Här skulle han läsa pedagogik.

Artikelbild

| Hoschang är aktuell med en utställning på Konstviken i Västervik.

– Det var inte så många andra iranier här, eller andra nationaliteter heller. Det fanns ingen SFI eller några kurser i svenska. Man fick klara sig på egen hand. Jag träffade några lärare som berättade hur saker och ting fungerade här i Sverige och blev fantastiskt bra mottagen.

Senare, på lärarhögskolan i Umeå, träffade han däremot andra iranier, som berättade om läget i hemlandet, om människorna som börjat protestera mot shahens hårda styre.

Artikelbild

– Det var en stor rörelse. Religiösa grupper, vänsterradikala, religiösa högerliberala, alla ville ha en förändring.

Här började Hoschang intressera sig mer för politik, och inte bara den i hemlandet. Det är bland annat som tecknare av politisk satir som vi har lärt känna honom i Västervik, men det var något han började med redan under studenttiden.

– Jag deltog inte i revolutionen, men på universitet, bland unga akademiker fanns ett motstånd mot styret och jag gjorde det jag kunde göra. Jag var med mina teckningar i studenttidningen som heter Vertex. Under ett annat namn förstås, vi tordes inte skriva våra namn.

Och shahen störtades, men i stället för en demokrati blev landet en islamisk republik där den högste religiöse ledaren har den högsta makten. Under många år var det ayatollan Ruhollah Khomeyni. Men landet har också en folkvald president.

– Många blev besvikna och kände sig lurade på grund av resultatet av revolutionen. En del fick det sämre, men andra, särskilt den fattiga delen av befolkningen, fick det bättre. Min pappa var emot prästerskapet, men min mamma var religiös.

Det nya styret innebar att alla lagar skulle bygga på Islam och landet har fått mycket kritik för att bryta mot mänskliga rättigheter, använda sig av tortyr och förföljelser mot de som kritiserar landets ledning. Och i stället för förbud mot att använda slöja blev det slöjtvång.

– Det tog lite tid innan folket förstod vad som hände. Alla politiska grupper som hjälpt till under revolutionen började rensas bort och till slut fanns inga politiska motståndare kvar.

För Hoschangs egen del betydde förändringarna att han valde att stanna i Sverige. Det land han lämnade finns inte längre kvar mer än i hans minnen.

Så här skriver han själv:

”Hemlängtan har jag ofta. Den kommer med olika intervaller. Ju äldre jag blir, desto starkare hemlängtan. Det är min barndom och min ungdom jag längtar tillbaka till, men svunnen tid går inte att få tillbaka.”

Mycket har förändrats i Iran och efter ayatolla Khomeynis död 1989 har landet gått mot ett allt mer demokratiskt samhälle.

– Mitt största hopp är att det blir en långsam reform där folk kan välja sina politiker genom en demokratisk process. Krig och revolution leder inte till någon fred eller lycka.