Trött på avskalat, grått och konformistiskt 2000-tal? Hos Emelie och Gustaf får man sig en färgglad djungelresa till 1950-talet och den som har upplevt årtiondena 50-, 60-, och 70-tal känner sig snabbt som barn i huset.
Nostalgi kan klinga trist. Som en melankolisk och evig bakåtsträvan till tider som flytt. Som om man inte är nöjd med nuet och sin egen tid. Nostalgi – nog känns det lite dammigt alltid.
Glöm det. Hemma hos Emelie och Gustaf i Sturefors hittar vi retro à la 2019, i ny och fräsch tappning. Emelie är besatt av prylar från 50-, 60- och 70-tal och sakerna känns mer moderna än passé i parets nybyggda radhus.
När det vi i dag kallar retroprylar, 1950–1970-tal, hade sina glansdagar var inredningsstilen mörka väggar och tak, murriga heltäckningsmattor och grilliga tapeter. Det var nästan omöjligt för de enskilda sakerna att synas, att få briljera.
När jag själv fick bestämma hur mitt renoverade tonårsrum skulle se ut i mitten av 70-talet valde jag mörkbrun heltäckningsmatta, mörkbrunt tak, orange vävtapeter och skogsgröna möbler. Och som grädde på moset ett jättelik fondfoto över en solnedgång. Behöver jag säga att jag även dagtid fick treva mig fram . . .
Men med vita rum, där endast en vägg här och där är försedd med fondtapet, blir läget ett helt annat. Prylarna syns och de läckra tapeterna, rena konstverken i sig, blir till magnifika tavlor.
Inredning, färg, form och design är Emelies passion. Hemmet är i ständig förändring, saker byter rum, organiseras om och hon dammsuger, ofta tillsammans med sin mamma, loppisar, auktioner och antikvitetsaffärer.
– Jag gillar inte näthandel, av flera orsaker. Jag vill se, klämma och känna.
Här sker inget av en slump. Emelie och Gustaf tänker till om inredningen. Just nu pågår ett lågintensivt om inte krig så i alla fall resonemang kring huruvida Josef Franktapeten "Eldblomma" i hallen ska få växa runt hörnet och in på den halvmeterbreda vita köksväggen vid matbordet.
Absolut, säger Emelie. Aldrig, säger Gustaf. Det blir en fin harmoni, säger Emelie. Nej, det blir för grilligt med de tavlor vi har på väggen, säger Gustaf.
Kombattanterna har en bit kvar till fredsfördrag och hela diskussionen är egentligen märklig, som om de har bytt roller. För när de träffades var det Emelie som var lite färgskraj. Gustaf är också intresserad av heminredning, om än inte fullt lika ockuperad av just retro. Han grej är färg.
– Jag var mer sparsmakad innan jag träffade Gustaf och hade mycket vitt och beigt. Rädd för att allt skulle skära sig, men det gör det inte om man tänker till lite.
Det finns hem (mitt eget hör nog tyvärr dit) som är så fulla av prylar att de liksom ramlar över en när man kliver in i ett rum. Ingen sak tillåts komma till sin rätt eftersom hyllorna är så belamrade och tingen placerade lite hur som helst, som det råkade bli bara.
Hur kan man ha så mycket prylar utan att det blir rörigt?
– Gruppera i stället för att sprida ut. Sju vaser i en grupp är bättre än sju vaser utspridda, säger Emelie. Gruppera även olika material. Mässing för sig, trä för sig, keramik för sig, glas för sig.
Som den uppmärksamma ser grupperas också märken. Sålunda står Gustavsbergskrusen för sig, väggkeramiken från Upsala Ekeby och Ninnies keramik hänger på sitt håll, Marianne Westmans "Picnic"-serie bor i ett eget kökspalats, reseminnena i form av trämasker har en separat vägg och Kay Bojesens fåglar har alla valt att landa på samma hylla i sovrummet.
Det är praktiskt när de ska matas. Och dammas.
Köket är långsmalt men har listigt breddats visuellt med Stig Lindbergtapeten "Berså".
För att Emelie inte ska sakna älsklingen Stig när hon lämnar älsklingen Gustaf framför tv-sporten på nedervåningen så finns designgigantens mönster "Melodi" på en vägg i hennes tv-hörna på övervåningen.
Här får sporten ge plats för kostymdramer som "Barnmorskorna i East End" och "Fröken Frimans krig". Allt medan Emelie sjunker ned i en av de gröna nytillverkade retrofåtöljerna och myser till den legendariska arkitekten och formgivaren Nils Strinnings lampa med en grön och en gammalrosa skärm.
– Många tror att han bara är pappa till klassikern Stringhyllan, men han designade också olika typer av bord och lampor.
Förr bodde de i lägenhet och granne med en parkeringsplats i Norrberga, nu med ett eklandskap. De trivdes då också, men det här är ännu bättre.
