Redan i presentationen av samhällsprogrammet "Ekdal och Ekdal" introduceras Lennart och Niklas som kusiner, uppväxta i Linköping respektive Kisa.

– Jag är förtjust i min uppväxt. Det är värdefullt med rötter, säger Lennart.

Niklas förklarar inledningen av programmet.

– Det är vårt försök att lyfta ned programmet på jorden. Vi avhandlar svåra och viktiga frågor och ser hur de påverkar vanligt folk.

Både Lennart och Niklas började sina karriärer i Östergötland. Under yrkeslivet har de varit medvetna om varandra på ett professionellt plan men aldrig mer än så. Som barn umgicks de inte speciellt mycket, åldersskillnaden på åtta år tedde sig för stor på den tiden. Niklas minns Lennart som den äldre, spännande kusinen.

– Lennart var lite av en förebild. På 1970-talet var det fränt att bli journalist. Han kan ha bidragit till att jag långt senare valde samma yrkesbana.

Samtidigt höll Lennart ögonen på sin yngre släkting.

– Jag har alltid gillat Niklas journalistiska stil. Han är klok, allmänbildad och balanserad.

Till det yttre kan kusinerna te sig lika – liknande yrke, samma dialekt och gamla sportkrämpor – men egentligen är de rätt olika. Lennart extrovert, Niklas introvert.

– Lennart är energisk, jag lågmäld. Om han är TV4 och rockstjärna i världsklass, är jag P1 och tankar för dagen, säger Niklas.

Lennart konstaterar:

– Vi kompletterar varandra väldigt bra.

I programmet  – där de bjuder in experter med vitt skilda åsikter – vill de bidra med en saklig diskussion kring vår tids viktigaste ämnen.

– Vi vill inte regissera en motsättning eller värdelös konflikt. Men sker konfrontation på en intellektuell nivå – då blir den fruktbar, säger Lennart.

Han har tidigare varit kritisk till att kommersiella intressen tar fokus från journalistiken, vilket var en av anledningarna till att han slutade på TV4 för några år sedan.

– Kanalen gör väldigt många bra program, och har trovärdigheten i behåll. Men reklam tilläts hacka sönder samhällsprogrammen.

Trots en omvärld med fake news och klickhysteri tror Lennart att en motrörelse så småningom kommer.

– Jag hoppas på en reaktion där fakta prioriteras och att vi blir av med den renodlade populismkulturen som råder. Samhället behöver gemensamma grunder att diskutera utifrån. Vi måste vara överens om att en del saker faktiskt är sanna, i brist på bättre ord.

Niklas är inte bara journalist, utan även författare. 2016 skrev han boken "Hur jag dog", som tar avstamp i en fotbollsmatch fem år tidigare. Niklas krockade med en motspelare och fick en hjärnskakning. Plötsligt tålde han varken ljus eller ljud.

– Hjärnskakningen utlöste en depression.

Sjukskrivning, antidepressiva och KBT-terapi. Inget hjälpte.

– När jag väl kom till läkaren ryckte jag upp mig och pratade på, för att komma hem igen och stänga in mig i sovrummet.

En dag tog han en överdos. I boken skriver han: "Jag har sett nästan hela världen. Skakat hand med tiggare och presidenter. Tagit stora risker men haft mer tur än otur, skrapat ihop mer pengar än jag kan göra av med, har fler vänner än jag hinner träffa. Mitt liv står på topp. Nu ska jag dö". Men Niklas dog inte. Han hittas innan det är försent och skrevs in på en sluten psykiatrimottagning. Han genomgick ect-behandling, fick äntligen ro att sova och kunde sakta men säkert öppna dörren till ljuset, ljuden, livet.

– Men det tog lika lång tid att kravla sig upp från botten, som det gjorde att falla ner.

Boken togs emot med öppna armar. Niklas diskuterade psykisk ohälsa i tidningsintervjuer, tv-soffor och föreläste runt om i landet. 2018 utnämndes han till hedersdoktor vid Linköpings universitet eftersom han bidragit till att minska tabut kring psykisk ohälsa.

I dag bor Lennart och Niklas i Stockholm, men båda har kvar en fot i den östgötska myllan. Lennart har ett torp i Ydre och Niklas brukar hyra ett sommarhus söder om Kisa. Och barndomsdialekten, den verkar ingen av dem vilja bli av med.

– Jag har nog kvar en klar, östgötsk diftong. Här kommer du inte att få höra några lidingö-i:n. Jag mår bra när jag hör östgötska. Visst är den lite bonnig, men också trevlig.

Niklas fyller i:

– Och man låter snäll.

Och dum...

– Ja, kanske, men det är en vänlig dialekt.

Man nästan hör hur de, på andra sidan luren, krokar arm. Kusinerna från landet är överens.