Far och son stÀller ut

Platsen som leif.e.boman och Martin Boman valt Àr SkÄdebanans galleri i Linköping. TvÄ dagar före pressvisningen hade de bara stÀllt ut tavlor och föremÄl lÀngs vÀggarna. Senare pÄ pressvisningen var allt möblerat och fÀrdigt.

leif.e.boman och Martin Boman mönstrar varandra inför den gemensamma utstÀllningen pÄ SkÄdebanan i Linköping. Foto: Anders Lindkvist.

leif.e.boman och Martin Boman mönstrar varandra inför den gemensamma utstÀllningen pÄ SkÄdebanan i Linköping. Foto: Anders Lindkvist.

Foto: Fotograf saknas!

Linköping2018-02-15 17:00

Stegen var borta och och verktygslÄdan. Intrycken frÄn de tvÄ tillfÀllena skiljer sig som natt och dag. Jag sade till Martin och leif.e att jag nog gillade det jag sett tidigare bÀttre.

DÄ, nÀr jag trÀffade dem först, blev jag allt mer övertygad om att jag befann mig i naturvetenskapens förrum. Det lÄter kanske konstigt, men jag menar en plats dÀr aningar och dunkla förestÀllningar Ànnu regerar över det klara rationella tÀnkandet. Eller, sÄ rör vi oss hÀr i en postrationell tid, tÀnkte jag, som övergivit tron pÄ det objektivt naturvetenskapliga, för att söka sig tillbaka till en vÀrld dÀr mÀnniskor har förmÄgan att upptÀcka liv i det till synes livlösa.

I mitten en röd pinnstol

-Den ska absolut vara med , den har varit med pÄ alla pappas utstÀllningar, sÄ lÀnge jag kan minnas, sÀger Martin Boman.

Det Àr den tredje utstÀllningen som far och son gör tillsammans. Först i SkÀggetorp, sedan pÄ Passagen och nu hÀr pÄ SkÄdebanan.

leif.e breder ut en svart duk över golvet med arabiska bokstÀver.

-Jag kan varken skriva eller lÀsa arabiska, men tecknen Àr sÄ vackra, sÄ jag har bara tecknat ner dem ur fantasin, sÀger leif.e.boman

FrÄn tippen till Floragatan

Martin följde med sin pappa redan som liten pÄ hans exkursioner till soptippen. De hittade alltid nÄgot, som kunde bli utgÄngspunkten för ett konstnÀrligt arbete.

-Det Àr viktigt att uppöva sin kÀnslighet för vad man ser, en spricka, en rostblomma, nÄgot som vÀcker genklang och kan bli början pÄ en dialog, sÀger leif.e.boman

Utan titlar

Martin Boman vill inte beskriva sina tavlor, Àn mindre ge dem namn, han nöjer sig med att kalla dem "Fritt tÀnk". DÀremot Àr han utförlig nÀr han beskriver de olika lacker och bindmedel han anvÀnt nÀr han skapat sina verk. Jag fastnar omedelbart för tvÄ av dem. Ett som jag tolkar som en fasad i gult och med ett till synes oavsiktligt mönster av sprickor. Ett annat uppfattar jag som ett fönster, sett inifrÄn. Ett tjockt beigeaktigt ljus fyller rummet och suddar ut konturerna.

Gemensamt verk

Som sagt allt var dÄ inte klart. Den stora mÄlningen, Atlas, var Ànnu inte pÄ plats. Den ska fogas in mellan tvÄ lodrÀta rektanglar, som ramar in var sitt fÀlt av aska frÄn det nerbrunna Allaktivitetshuset i SkÀggetorp.

-DÀr tillbringade jag mycket tid som ung, sÀger Martin Boman och förklarar hur han fÀst askan pÄ asfaltspapp, dÀr det svarta fÄr liv av det infallande ljuset.

Vid sidan av en triptyk, dÀr flankerna utgörs av en tudelad Baertlinglitografi, tÀnker jag pÄ hur fascinationen för sand och aska Äterkommer ocksÄ i denna utstÀllning.

PÄ vÀgen hem fÄr jag av leif.e.boman en cd-skiva . Den gjordes 2002 och innehÄller det ljud man med tekniska hjÀlpmedel lyckats fÄnga ur askan frÄn det sammanstörtade World Trade Center, "som om stenarna kunde ropa".

Jag lÀmnar de tvÄ konstnÀrerna, för att de i lugn och ro ska fÄ Àgna sig Ät att hitta sambanden och de dolda meningar som tingen avslöjar om oss sjÀlva och vÄr relation till omvÀrlden. Och det gÀller ocksÄ orden. Ett ord vars bokstÀver kombineras pÄ ett nytt sÀtt kan avslöja betydelser som tidigare var fördolda.

Med nya ögon

NÀr jag ÄtervÀnder till pressvisningen Àr allt pÄ plats. Det kÀnns som en helt annan utstÀllning Àn den jag lÀmnade. Den magiska manteln Àr till exempel borta, men jag vill inte slÀppa kÀnslan frÄn min tidigare upplevelse. Och jag hittar igen den dÀr mÄlningen Atlas, som leif.e.boman mÄlade för 30 Är sedan, tagit plats mellan Martin Bomans tvÄ askpelare. Jag hittar den ocksÄ i grundstenen frÄn gamla ALKA, med koordinaterna frÄn den gamla platsen ingraverade. Och framför allt, i det verk som portrÀtterar tre av de 126 unga mÀn som hittades i en massgrav i Bosnien-Hercegovina. Sanden under dem Àr insamlad i nÀrheten av var graven upptÀcktes. PÄ utsnittet av en mur ovanför dem, Àr tvÄ rader med arabiska bokstÀver inristade. Det Àr den texten i översÀttning, som jag bÀst tycker beskriver utstÀllningen. DÀr stÄr: De hör nÀr jag lyssnar.

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!
LĂ€s mer om