Asfalten bränner. Det är en het försommardag och solen bländar. Men i källarlokalen i Västervik där Christian ”Chrille” Karlsson har sin tatueringsstudio är det svalt och lagom dunkelt. På väggarna hänger inramade blyertsteckningar, rådjurshorn och över en rund spegel en yxa. På yxans skaft är orden ”Good times” snidade.
– Tidigare hade jag en ganska mörk period och tecknade dödskallar, demoner och skeva saker. Men jag kände att ”Wicked art” inte var jag. Jag är inte wicked direkt.
Chrille sitter tillbakalutad i den mjuka soffan där hans kunder brukar vänta på sin tur och bläddra bland motiv. Han har skägg, rakade tinningar och från armarna ned mot händerna ringlar tatueringar. Chrille berättar om Bearded Villains, (översatt till svenska: skäggiga skurkar) ett brödraskap, som han gick med i för två år sedan och som har gett honom en ny och positiv dimension i livet.
– Först fattade jag inte riktigt vad det var. Men jag tyckte det de stod för var schysst och ansökte om medlemskap. På första mötet blev jag överväldigad av allt gott, all kärlek och alla kramar.
Bearded Villains startade 2014 i Los Angeles. Grundaren, Fredrick Von Knox, ville lyfta fram skägget som attribut och mannen bakom det. Den svenska klubben bildades 2015 och har i dag runt 240 medlemmar från norr till söder. På hemsidan går att läsa att de jobbar för att lyfta varandra i personlig utveckling, motverka psykisk ohälsa samt aktivt arbetar mot sexism, rasism och mobbning. De står för medmänskliga värderingar, tror på allas lika värde, allas rätt att se ut och vara precis som de vill och ställer sig i vägen för mobbare, extremister och förtryckare.
Men hur är det med kvinnor? undrar jag. Är det här en klubb bara för män? Chrille säger att alla med skägg är välkomna, det är liksom det som förenar. Det finns dock en tjej-avdelning som kallas Villainettes.
– Vi pushar varandra att bli bättre människor och det finns alltid någon till hands att prata med. För mig har det även inneburit ett bra kontaktnät världen över. Jag har fått massor av inspiration och motivation i skapandet av tatueringsmotiv.
Det är mycket tack vare stödet från Bearded Villains som Chrille vågade göra slag i saken och starta sin tatueringsstudio. Företaget har varit i gång sedan i september förra året och kundkretsen växer. Namnet Good times tattoo studio anspelar på goda och positiva vibbar.
– Jag har arbetat på Jula sedan de öppnade här i Västervik. Men nu kommer jag att gå ner i tid och jobba mer i studion.
Chrille, som fyller 38 år i höst, växte upp i Västervik. Han beskriver sig själv som ett livligt barn med mycket energi.
– Jag tycker att jag hade en bra barndom, trots att pappa var missbrukare. Det fanns alltid kärlek hemma. Mamma, som var helnykterist, och pappa var skilda, men de pratade aldrig skit om varandra. Det kanske inte alltid var så ”normalt” men det var aldrig någon fara för min skull. Alla fanns för mig och det var inget hyckleri med något.
Redan från fyraårsåldern älskade Chrille att teckna. Men i skolan var det svårt att sitta still.
– Jag spelade alltid apa och blev den där clownen i klassen. Under skolgången kände jag mig vilsen och jag hade komplex. Det var så mycket som hindrade mig.
På gymnasiet började Chrille på Individuella programmet, IV, (numera Introduktionsprogrammet, IM) med plats på Gula villan vid Stenhamra, en liten enhet för elever med särskilda behov. I dag finns den sortens enheter inte kvar.
– Det blev tre år på IV. Men det var först senare som jag förstod hur mycket tiden där betydde för mig. Lärarna stod för rutiner och trygghet i vardagen. För ett tag sedan råkade jag träffa Christer Markskog som jobbade där. Jag fick möjlighet att tala om hur viktiga de hade varit för mig. Jag växte till mig där.
På Ölands folkhögskola i Skogsbyn växte Chrille till sig ytterligare.
– Folkhögskolan var riktigt bra. Man jobbade i teman och större projekt. Jag satsade på att läsa upp mina betyg och lyckades med det. Gick även en kurs i litteratur och skrivande.
Efter jobb på en mack i Köpingsvik blev det flytt med dåvarande sambon till Kalmar.
– När vår dotter föddes var jag pappaledig och efter det fick jag ett vikariat på Rusta.
Det var ungefär i den här vevan som Chrille tog upp tecknandet på allvar igen och började skapade motiv till tatueringar.
– Just då hade jag ingen aning om vart det skulle leda. Vikariatet på Rusta tog slut och vi bestämde oss för att flytta hem till Västervik och jag fick jobb på Jula.
Efter en tid fick Chrille en tjänst som gruppledare. Till en början fungerade det bra men efter ett år ungefär blev det för mycket.
– Allt hopade sig och jag kunde inte få grepp om situationen. Jag bröt ihop kan man säga. Jag är bra på att få en positiv stämning bland människor, men inte på att vara strukturerad och planera.
Med hjälp från läkare och terapi vände det inom loppet av en månad.
– Jag fick bekräftat vad det var jag behövde göra. Att gå ner i varv, prata lugnare, tänka lugnare. Sedan inte leva i boxen, det fyrkantiga. Jag sa upp mig från tjänsten och klev tillbaka till golvet. Nu flyter det på bättre än någonsin.
Att tatuera hade Chrille hållit på med vid sidan om sina jobb. När tankarna på att öppna eget formades höll han tyst om sina planer för att undvika negativa kommentarer om hur svårt det är att driva firma. När kontraktet till nya lokalen var påskrivet startade ett nytt kapitel i Chrilles liv.
– Jag kände en inre lycka och riktning. Tidigare hade jag aldrig vågat, eftersom jag liksom inte varit en person som bara gör saker. Men att leva fyrkantigt fungerar inte för mig.
Chrille lutar sig åter tillbaka i soffan och säger att han är sjukt tacksam över livet som det är nu.
– Jag har lärt mig att vara öppen och inte hålla känslor instängda. För mig är det nära till känslor. Det är något som är både på gott och ont.
