PÄ köksbordet hemma pÄ Plantgatan Àr "krya pÄ dig-korten" mÄnga. Genom sitt yrke som fotograf Àr Pelle en person som mÄnga i kommunens kÀnner till.
Vi slÄr oss ned vid köksbordet pÄ Plantgatan i Kisa en lite mulen höstmorgon under ett Är prÀglat av coronapandemin. Kaffebryggarens ljud strömmar genom villan, fiskarna simmar lugnt i akvariet och fikabrödet stÄr redo att förtÀras. HÀr, i hemmet runt omkring oss, har paret byggt upp stora delar av sitt liv tillsammans. I Är firar de 30-Ärig bröllopsdag. PÄ vÀggen bakom dem hÀnger ett fotografi av deras tre barn. I somras var allt nÀra att förÀndras, i ögonvrÄn skymtar tÄrarna.
â NĂ€r nĂ„got sĂ„nt hĂ€r hĂ€nder fĂ„r man lite andra vĂ€rderingar pĂ„ livet och vad som Ă€r viktigt. Nu gĂ€ller det att minska ned pĂ„ alla andra grejer runt omkring och istĂ€llet fokusera pĂ„ att bli bra i kroppen igen, men ocksĂ„ försöka fĂ„ mer tid för familj och barn. Ăr man frisk har man tusen önskningar, Ă€r man sjuk har man bara en, konstaterar Pelle innan Marie tar vid:
â Hela den hĂ€r perioden har varit jĂ€ttetraumatisk, sĂ€rskilt att lĂ€karna inte har haft kontroll över situationen. Vem ska dĂ„ hjĂ€lpa en? Vem ska dĂ„ se till att man blir frisk? Vi har inte vetat Ă„t vilket hĂ„ll det hĂ€r skulle gĂ„.
RyggsmÀrtor, det var sÄ det hela började. Under lördagen den 18:e juli hade Pelle nÄgot av en "arbetsdag" vid förÀldragÄrden i Killingevid nÄgra kilometer öster om Kisa. En vÀgtrumma monterades och fisknÀt placerades i sjön men nÀr bÄten skulle dras upp för dagen sa kroppen till slut ifrÄn. Att lÀgga sig ned och vila var det enda alternativet som fanns.
â Jag var tvungen för att orka tillbaka till bilen. Det kĂ€ndes lustigt, det var inget jag hade varit med om förut.
PĂ„ morgonen dĂ€rpĂ„ tog han sig inte lĂ€ngre upp ur sĂ€ngen, han ringde SOS och ambulansen kom till dörren. Diagnosen dĂ€r och dĂ„ var ryggskott och smĂ€rtstillande blev lösningen. Ju lĂ€ngre tiden gick desto fler blev dock symtomen. VĂ€nsteraxeln, knĂ€t och högerfoten â smĂ€rtan spred sig till flera delar av kroppen. Sömnen pĂ„ natten blev en sĂ€llsynt bonus under flera dagar. Ett besök pĂ„ vĂ„rdcentralen i Kisa hjĂ€lpte inte. Ryggskott men ocksĂ„ artros bedömdes vara problemet.
â Det första han sa nĂ€r han kom ut frĂ„n vĂ„rdcentralen var, "de trodde inte pĂ„ mig", men man litar ju pĂ„ lĂ€karna och vad kan man göra mer Ă€n att lyssna pĂ„ deras rĂ„d, konstaterar Marie.
NÀr sjukdomen slog till fick Marie hjÀlpa Pelle att hantera de olika delarna av företaget. En lycklig omstÀndighet var att fotobutiken precis avvecklats.
En vecka efter de initiala smÀrtorna sökte sig Pelle till massörerna Lasse och Eva Fasth för hjÀlp. SÄ fort de tog emot honom sÄg de varningssignalerna. Ambulansen kom till undsÀttning och dÄ blev det brÄttom.
â De inser dĂ„ att det Ă€r ett ganska akut lĂ€ge. Febern var över 39, andningen var pĂ„verkad och blodtrycket vĂ€ldigt högt. Redan dĂ€r misstĂ€nker de sepsis och vĂ€l pĂ„ US sĂ„g de att sĂ€nkan lĂ„g runt 400. Det normala Ă€r tio, förklarar Pelle.
VÀl pÄ plats inleddes en kamp som kom att vara i 88 dagar. Operationerna avlöste varandra, antibiotikan fick inte önskad effekt och stundtals blev hans tillstÄnd allt sÀmre. PÄ intensivvÄrdsavdelningen resulterade vÄrdprocessen i mardrömmar och hallucinationer. SmÀrtan, men ocksÄ alla slangar och maskiner, gjorde att Pelle inte kunde röra sig. Lungorna kollapsade efter en stund och totalt gick han ned 19 kilo - alltsÄ 25 procent av sin vikt.
â Det kĂ€nns fantastiskt att han lever, att vi sitter hĂ€r i dag, det kan jag verkligen pĂ„stĂ„, sĂ€ger Marie och ler mot Pelle.
â Ja, dĂ„ fĂ„r man ta lite smĂ€llar att kroppen kanske inte Ă€r som förut. Vissa saker gĂ„r förhoppningsvis att trĂ€na upp, att jag till nĂ€sta Ă„r kanske kan jobba med tvĂ„ hĂ€nder i kameran, köra motorcykel och kanske hĂ„lla efter vildsvinen litegrann. Som det Ă€r nu kan jag inte lyfta vĂ€nsterarmen sĂ„ högt. LĂ€karna kan inte lova att det gĂ„r men det Ă€r mĂ„lsĂ€ttningen.
I 88 dagar var Pelle inlagd pÄ Universitetssjukhuset. VÀl hemma kan han trÀffa Marie sÄ mycket han vill nÄgot som, pÄ grund av coronarestriktionerna, inte varit fallet.
Under alla veckor av sjukhusvÄrd, operationer och medicinering försökte lÀkarna att identifiera orsaken till infektionsutbrottet utan att lyckas. Det troliga Àr att bakterien, den gula stafylokocken, som de allra flesta har pÄ huden kommit in via ett sÄr och spridit sig i blodet. Annars Àr lunginflammation, urinvÀgsinfektion eller andra sÄrinfektioner vanliga förklaringar. Enligt vÄrdguiden 1177 Àr det en ytterst liten del av sepsisfallen vars orsak inte gÄr att spÄra.
â SĂ„ret kan vara hur litet som helst. Kroppens immunförsvar ska i vanliga fall ta hand om bakterien nĂ€r den kommer in men i Pelles fall Ă€r det nĂ„got som har gĂ„tt fel, berĂ€ttar Marie.
En extra tuff omstÀndighet under den tre mÄnader lÄnga sjukhusvistelsen var coronarestriktionerna, och besöksförbudet.
â NĂ€r det hade gĂ„tt sju veckor fick jag specialtillstĂ„nd att komma in nĂ„gra timmar pĂ„ Pelles rum. Det nĂ€rmaste vi var varandra var att hĂ„lla handen, kramar fick vi klara oss utan, berĂ€ttar Marie och fortsĂ€tter:
â PĂ„ vĂ„rdavdelningen lĂ„g rummet pĂ„ markplan. DĂ„ kunde jag och barnen stĂ„ utanför och hĂ€lsa pĂ„. Under hela tiden har jag dock fĂ„tt vara med pĂ„ ronderna via telefon. LĂ€karna har varit jĂ€ttegulliga och det har varit otroligt viktigt.
Nu, nÀr Pelle Àr hemma och nÄgorlunda pÄ fötter, vill paret gÄ vidare och ifrÄgasÀtta den inledande sjukhusvÄrden i ett försök att sprida kunskap om sjukdomen. Ett möte med vÄrdcentralens chef kommer att arrangeras, om det dÀrefter inte görs en lex Maria-anmÀlan funderar de sjÀlva pÄ att kontakta Inspektionen för vÄrd och omsorg (IVO).
â Det handlar mest om att andra inte ska rĂ„ka ut för samma sak som jag. Jag skulle vilja att vĂ„rdpersonalen har en lite vidare syn, att det alltid förutsĂ€tts att det finns en risk att det Ă€r sepsis. 40 000 svenskar drabbas varje Ă„r, 20 procent dör och att fĂ„ vĂ„rd Ă€r brĂ„ttom. Sepsis Ă€r fem gĂ„nger farligare Ă€n hjĂ€rtinfarkt, konstaterar Pelle.
Nu vill Pelle komma tillbaka till ett normalt liv. "Ett halvÄr tror jag det tar, till att börja med", sÀger han.
I allt det tuffa har livet trots allt glimmat till. Mitt under sjukhusvistelsen, i september, döptes parets tredje barnbarn. Permission beviljades och med all kraft som fanns tog sig Pelle frÄn Linköping till Frödinge.
â Det var ingen dĂ„lig permission, konstaterar Pelle med ett leende.
Hur mÄr du i dag?
â FörhĂ„llandevis bra Ă€ndĂ„, med tanke pĂ„ vad jag har gĂ„tt igenom, men det Ă€r en stor omstĂ€llning. Jag Ă€r ju inte den mĂ€nniskan som sitter still alldeles för lĂ€nge utan det kryper i hela kroppen. Att inte kunna göra allt som behöver göras, mer Ă€n att titta pĂ„ det, Ă€r ganska frustrerande.
Hur lÄng kÀnner du, hÀr och nu, att vÀgen Àr tillbaka?
â Ett halvĂ„r tror jag, till att börja med. DĂ„ vill jag kunna gĂ„ vettigt och fĂ„ igĂ„ng vĂ€nsterarmen, avslutar Pelle.