Biskop Martin Modéus och kyrkoherde Sara Olofsson delade ut nattvarden under söndagens högmässa.
Många hade även kommit för att se Martin Modéus, Sveriges blivande ärkebiskop. Och såklart, vissa, hade tagit sig till kyrkan för att se sina barn sjunga och dansa.
Barnkören sjöng och dansade av hjärtans lust.
Mest nyfiken var man nog ändå på Sara. Vem är hon? Hur är hon?
Svaret kom under predikan – som en blixt från en klar himmel.
– Jag är lite defekt. Jag har till och med papper på det, sa Sara från predikstolen.
"Vi behöver inte vara perfekta", sa Sara Olofsson i sin predikan. "Vad skulle vi med kyrkan och Gud till om vi var helt rättfärdiga?"
Det var nämligen så här: när Sara var ung präststuderande fick hon för sig att hon skulle uppsöka en läkare för sin udda gångstil.
Läkaren bad henne lägga sig på en brits. Han tittade på benet. Sen fick Sara gå runt i rummet. Läkaren la pannan i djupa veck.
– Jaha, sa han dröjande. Har du några besvär?
Nej, det hade nog inte Sara. Inte egentligen.
– Kan du springa?
Hmmm. Det var väl en samvetsfråga, men jo, det kunde Sara.
– Kan du hoppa? fortsatte läkaren.
Jo, ja, Sara kunde hoppa.
– Har du någon smärta?
Nej, det var inte heller det som är problemet.
Läkaren var tyst en stund. Sen sa han:
– Så här är det: vissa defekter får man räkna med.
Det var många ljus tända i kyrkan då nya kyrkoherden Sara Olofsson installerades av biskop Martin Modéus.
Detta har Sara tänkt mycket på genom livet. Hur tufft det var att som ung tjej få denna dom, men hur befriad hon ändå kände sig. Hon behövde inte vara perfekt.
Det defekta var något som återspeglades i söndagens evangelietext (Markus 10:17-27):
En rik man sökte upp Jesus och frågade vad han skulle göra för att få ett evigt liv. Jesus bad honom sälja allt han ägde. Det kunde inte mannen och bedrövad vände han sig bort från Guds son, varpå Jesus fällde de bevingade orden: "det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
Över altartavlan i Kisa kyrka finns tecknet för treeningheten. Mitt i den heliga triangeln står det Jahve på hebreiska.
– Vi har alla våra defekter, men Jesus ser på oss med kärlek, sa Sara.
Hennes vision för sitt arbete i Kinda är att skapa en kyrka för alla, för det defekta. Hon vill även dela med sig av sin längtan efter en kyrka som tror på försoning.
– Försoningens väg är vårt hopp.
Frid på jorden. Så står det under altartavlan i Kisa kyrka. Det var något som Sara Olofsson önskade sig: "Jag längtar efter ett liv i tro, en kyrka för alla. En kyrka där vi inte tar oss själva på så stort allvar. En kyrka där vi strävar efter försoning." Så sa hon den söndag i oktober då hon välkomnades som kyrkoherde i Kinda pastorat.
Att det inte är de friska som behöver en läkare och inte heller de rättfärdiga som behöver Gud är den röda tråd hon spann sin predikan kring.
– Guds nåd är att det inte är vi som bär oss själva – det är Guds kärlek.
Interiör från Kisa kyrka.
Just då bröt solen igenom det gråmulna molntäcket som hängt över Kisa under förmiddagen. Strålarna kastade sig in genom de höga fönstren. Efter regn kommer solsken.
Eller som Leonard Cohen sjunger: "There is a crack, a crack in everything, that's how the light gets in."
