Det klingar när dörren till Kisa Floristen slås upp. Krukor, lösblommor, trädgårdsprydnader och krukväxter samsas på hyllplanen och i luften hänger doften av vattnade plantor. På samma sätt klingade det för 28 år sedan då 18-åriga Pia Schedenborg steg in på den dåvarande blomsterhandeln och för första gången blev kollega med Marie Svensson.
– Hon ville inte alls att jag skulle börja jobba där, för jag kunde ingenting om blommor utan jag bara behövde ett sommarjobb, berättar Pia.
– Jag hänge kvar ändå, fast att jag var oduglig. Marie blev nästan som mamma till mig. Jag var 18 och hon var 40. Eftersom vi varit i olika skeden av livet har vi aldrig känt någon konkurrens och det är kanske därför det har fungerat så bra. Hon läxar upp mig om hur saker ska vara.
De tittar på varandra och skrattet bubblar upp till ytan. I timmar har de spenderat mer tid med varandra än någon annan. När Pia för 16 år sedan bestämde sig för att starta en blomsterhandel var det självklart vem hon ville ha med sig.
– Det inte jag vet om Pia vet ingen och det inte hon vet om mig vet inte heller någon, säger Marie med händerna upptagna av att skära till grenen av en cypress.
– Familjen är hästlängder ifrån i antal timmar, menar Pia. Vi går här med varandra hela dagarna och när det är toppar måste man passa på och då jobbar man kanske sju dagar i veckan. Som vid morsdag och när det är kommunplanteringar. Men under alla år har vi aldrig varit osams.
Hemligheten menar de är att vara ärlig och att inte ta illa vid sig av den andres åsikter.
– Vi säger allt, vi går inte tysta, tjurar och tänkter ”varför gjorde du så, varför sa du så” utan vi säger ”Det där var en ful bukett, den får du göra om”, berättar Pia.
– Vi öppnar munnen innan vi tänkter ibland, men det är inget illa ment, det är ärlighet med kärek. Tycka olika måste man kunna göra och ha debatter, men det är inte att vara osams.
Marie håller med.
– Det är inte finkänsligt. Vi kan säga rakt ut ”Det där vill inte jag göra idag, det får du göra”. Ibland kan vi tycka att det är roligt att ha lite teaterdialog och hugga lite på varandra, men det är ingen som någonsin tar illa upp, utan vi vet exakt var vi har varandra. Aldrig har man gått hem och känt sig förbannad på den andra.
