Karin Westrin glömmer inte datumet. Den 2 februari 2015. Hon var på jobbet. Hon var trött. Stressad. Det hade hon varit länge. Hon fick svar på ett obegripligt sms hon skickat till en elev. ”Vad menar du?” Hon visste inte själv. Försökte skriva ett mejl. Men visste inte hur ljuden skulle formuleras, hur bokstäverna såg ut.
– Jag älskade ju jobbet som musikpedagog på Kulturskolan. Efter mina två cancrar, som jag lagt bakom mig, tyckte jag att det rullade på. Men det rullade på för fort.
Hög arbetsbelastning och driften att prestera kolliderade.
– Jag fick svårt att sova och när jag inte kunde sova planerade jag. Jag åkte in tidigare till jobbet, var kvar på kvällarna och körde extrapass på helgerna. Jag ville inte lämna eleverna i sticket, det var viktigt att de kände sig trygga när de skulle framträda. Men jag kraschade. Gick totalt in i väggen.
Det blev ambulans till Västerviks sjukhus, där man konstaterade att det i alla fall inte var någon stroke. Hon hade drabbats av överansträngning. Diagnosen: utmattningssyndrom.
Hon beskriver den första tiden som en gnagande frustration.
– Jag förstod att jag inte orkade jobba, men ändå var skallen helt fylld av allt jag borde göra. Det enda som hjälpte var att gå och gå. Det är en ynnest att bo som vi gör, med naturen och fåglarna inpå knuten.
Kanske hade hon inte suttit i sitt andningshål Galleri Spindeln, om hon inte tvingats lägga i handbromsen så brutalt.
– Allt är ett pussel. Det ena ger det andra. Målat har jag gjort sedan jag började en kurs i Vedic Art 2003. Det läker. Yoga började jag med året innan jag blev sjuk. Och yogan ger mig balans, ser till att kroppen och tankarna inte drar iväg. Här, inne i mitt galleri, kan jag kombinera de där två livlinorna, eller räddningsplankorna.
Men något 1700-talshus med råspont och högt i tak och murad spis stod inte på tomten i Rumskulla från början. Att hon skulle bli med galleri hade hon inte en aning om, när hon och hennes man tog en skogspromenad – och gick vilse – för sju år sedan. Villovägen förbi rensandet av ett dödsbo resulterade i att de fick en nedplockad mangårdsbyggnad att bygga upp, av en slump. Bra att förvara redskap i, var tanken. Men många års slit med huset, och Karins smäll, gav något annat. Förra året invigde hon Galleri Spindeln. Här kan hon själv måla och låta timmarna gå. Här tänker hon börja med kurser i Vedic Art nästa år. Här tar hon emot yogagrupper och privatelever i sång.
– Jag jobbar 15 procent på Kulturskolan i Ydre. Det är vad jag mäktar med, och jag älskar fortfarande att jobba med mina elever. Men när det är dags för konsert blir det kaos. Att jag har det här andra, mitt företag, betyder massor, här styr jag själv hur mycket jag orkar. Jag har utbildat mig till lärare i både Vedic Art och Holiyoga. Varje termin leder jag yogagrupp för Neuroförbundet i Kalmar, det är fantastiskt att jobba med människor som har olika begränsningar. Att ge av de verktyg jag haft nytta av till andra känns så gott.
Konsttekniken hon valt är tillåtande och kreativ.
– Inga rätt eller fel, och man upptäcker nya saker både i bilderna och sig själv. Man målar bortom prestationskrav.
Men Karin tror inte att hon blir den hon var innan hon blev sjuk.
– Mentalt blir jag nog aldrig hel igen. Jag har ingen motståndskraft när det gäller stress. Men jag försöker ta mig upp, ett steg i taget. Något annat kan jag inte.
