Så Rolf hörde av sig till Katarina Hågfeldt-Collin på Ronald McDonald hus.

– Hon googlade mig och stämde möte. Jag berättade att jag ville jobba praktiskt efter att ha suttit på häcken i så många år. Så nu klipper jag gräset, lagar och underhåller saker, gör grovjobbet helt enkelt. Livet har varit vänligt mot mig, jag vill ge tillbaka till samhället vad samhället gett mig.

På Ronald McDonaldhus vistas svårt sjuka barn och deras familjer i en miljö som ska vara så hemlik som möjligt. Varken personal eller volontärer ska engagera sig i det medicinska.

Artikelbild

– Jag säger att jag är Roffe, och berättar vad jag gör. Sen kanske de vill prova på något själva. Om de får använda en skruvdragare så kan det göra hela deras dag. Det är många barn här som inte mår bra, som är bleka. Det är mycket cancer. Men jag försöker att bortse från sjukdomen och se människan.

Rolf Eklund är uppvuxen i Västerås. Han utbildade sig på Handelsgymnasiet och startade bolag med klasskamraterna, ett bolag som snart blev uppköpt. Under en tid i Stockholm läste han på kvällstid (”jag ville inte ta lån”) och växte på dåvarande företaget. På 1980-talet blev han erbjuden en chefstjänst i Linköping på Industridata. Efter en tid fick han köpa ut det från ASEA.

– Jag fick ansvar för 35 medarbetare, tur att jag var ung och oförstående!

Han beskriver sig själv som mycket intresserad av människor, egenskaper som kom väl till pass när han jobbade som coach för att matcha ihop rätt person med rätt arbetsplats.

Artikelbild

– Jag drev coachingföretag för att hjälpa tjejer och killar att få sina utbildningar validerade. Jag åkte runt och ­intervjuade folk för region Östergötland.

Rolf berättar om killen från Mellanöstern som suttit håglös i flera år, men som kom igång som programmerare och nu förestår ett företag i Motala. Men det kunde också bli fel åt andra hållet; som killen som sa att han var byggjobbare men bara hade dragit en skottkärra med cement. Han fick beskedet av Rolf att det inte dög på svensk arbetsmarknad.

Artikelbild

– Min fru Lena säger att jag är väldigt rak, kanske till och med brutal ibland när jag säger ”så här är det”. Men min erfarenhet är att människor sedan tackat mig för att jag hjälpt dem. Till exempel när jag sa till en anställd att han inte fick representera oss i Stockholm som han såg ut. Han fick gå till Norén Englunds klädekipering och skaffa bättre kläder. Kollegan i receptionen kände inte igen honom när han kom tillbaka i vit skjorta och kostym! Åratal senare var han chef på ett företag och ringde mig och tackade för att han kommit vidare.

Varför tycker du så mycket om människor?
Artikelbild

– Jaa du. Jag tror att det är att jag ser möjligheter i alla människor. Alla har något gott – även om man kan få leta länge hos vissa. Jag vill få den goda delen att växa.

Och så var det historien om hur du träffade Lena...
Artikelbild

– Jag svarade på hennes kontaktannons i tidningen. Vi skrev brev fram och tillbaka via tidningen, jag skickade kort men bad inte om något på henne. Sen stämde vi träff på Stora torget en söndag, hon skulle ha en rävskinnspäls på sig så att jag skulle känna igen henne. Men torget var ju folktomt så jag såg den där rävskinnspälsen komma gående på långt håll... Vi har varit gifta i 22 år nu.