Nobelpristagarna kommer att tillkännages den kommande veckan med början på måndag då Karolinska institutet meddelar vilka som får priset i medicin/fysiologi. På tisdagen och onsdagen avslöjar sedan Vetenskapsakademin vilka som belönas med priset i fysik och kemi.
Ifjol fick vi en svensk pristagare för första gången på länge då genetikern och evolutionsbiologen Svante Pääbo belönades med medicinpriset för sin kartläggning av utdöda människoarters arvsmassa.
I år finns ingen svensk med bland kandidaterna, åtminstone inte enligt analysföretaget Clarivate som varje år listar de mest troliga pristagarna, utifrån antal citeringar i vetenskapliga tidskrifter.
Fast man vet aldrig. Tipsen går sällan hem. Oftast är det fler överraskningar än förväntade pristagare.
Lång kö
Problemet är att listan över kandidater är oerhört lång och tenderar att bli längre för varje år som går – vilket återspeglar att vetenskapen har växt enormt de senaste decennierna. Det finns helt enkelt för många att välja bland, och eftersläpningen är påtaglig.
Största intresset riktas som alltid mot medicinpriset, en naturlig följd av vårt stora intresse för oss själva.
En av toppkandidaterna är Rob Knight, mikrobiolog vid University of California i USA. Hans forskning har avslöjat många detaljer om de märkliga och komplexa ekosystem som bildas av bakterier och andra mikrober inuti våra kroppar. Han har utvecklat olika tekniker bland annat för att kartlägga mikrobfaunan i våra tarmar.
Heta kandidater är också Emmanuel Mignot vid Stanford University i USA och Masashi Yanagisawa vid universitetet i Tsukuba utanför Tokyo i Japan. Båda har länge studerat vad som styr växlingen mellan sömnen och det vakna tillståndet. Mignot är exempelvis känd för att ha varit först med att upptäcka de genetiska faktorerna bakom narkolepsi, där hjärnan inte kan styra över sömn och vakenhet.
Kanske man också bör nämna forskarna bakom mRNA-tekniken som gav oss vissa av vaccinerna mot covid-19. De var på tal redan i fjol, men då antog de flesta att det var för tidigt, och så kan det förstås vara även i år – även om det är ganska uppenbart att tekniken fungerar väl.
Nya organismer
Som synes har medicinpriset oftast klara kopplingar till biologiska fenomen och även kemipriset handlar påfallande ofta om biologi. Så också i år då många tror att amerikanerna James Collins, Michael Elowitz och Stanislas Leibler kan belönas. De tillhör grundarna av en ny forskningsgren – syntetisk biologi.
Syntetisk biologi innebär att man på kemisk väg bygger biologiska system med funktioner som inte existerar i naturen. Det finns exempelvis möjligheter att konstruera helt nya levande organismer och förändra existerande organismer, med andra ord ett fält som kan medföra stora fördelar men också påtagliga risker.
Andra möjliga kemivinnare är britterna Shankar Balasubramanian och David Klenerman som har revolutionerat metoderna för DNA-sekvensering, det vill säga för att kartlägga arvsmassor. Teknologin har möjliggjort extremt snabba och pålitliga avläsningar av DNA.
Kemipriset kan också gå till Karen Wooley, vid Texas A&M University i USA, som utvecklat nanoteknologi för behandling av sjukdomar. Hon är också en av få kvinnor som nämns bland årets favoriter .
En annan är Sharon Glotzer vid University of Michigan, USA, som pekas ut som möjlig vinnare av fysikpriset. Hon har studerat hur materia kan bli självorganiserande, med implikationer för framställningen av nya material.
En annan som finns i spekulationerna till fysikpriset är Federico Capasso, Harvard University i USA, för banbrytande forskning om så kallade kvantkaskadlasrar med vars hjälp man bland annat kan upptäcka mycket små mängder avgaser i luften. Ytterligare en är Stuart Parkin vid Max Planck-institutet i Tyskland, som har utvecklat en speciell form av domänväggsminne för att kunna öka mängden lagrad datainformation.
