Katastrofmedicinskt centrum i Linköping har sedan i fjol uppdraget att samordna och fördela krigsskadade personer från Ukraina till olika sjukhus i landet. Det tillsammans med den pågående våldsspiralen med skjutningar och sprängningar har riktat strålkastarljuset på svensk traumavård.
– Under många år har de flesta varit ointresserade av det här, men nu är det en helt annan förståelse, säger Per Loftås som är beredskapsöverläkare och kirurg på Katastrofmedicinskt centrum.
– Man efterfrågar utbildning, man vill ha kunskap, man vill att det ska ordnas kurser, tillägger han.
Göra allt snabbare
I Gävleborg har man i år också haft fokus på traumavård, särskilt kniv- och skottskador, efter önskemål från personalen.
– Vi övar då på hela kedjan, från ambulansen till akuten till operation och röntgen, alla steg där det är snabba beslut och där man kanske måste ta lite ovanliga beslut, säger Denise Bäckström, traumaansvarig läkare i Region Gävleborg.
Traumavård är speciellt. Man måste arbeta metodiskt, men också i ett högt tempo. Samspelet vårdpersonalen emellan behöver vara sömlöst, menar hon.
– Man måste jobba mer i team; sjuksköterskor, läkare, undersköterskor behöver jobba tillsammans och det behöver man öva på.
Att ta hand om en traumapatient är överlag svårt och är personen dessutom skott- eller knivskadad ökar kraven på vårdpersonalen – varje minut kan vara skillnaden mellan liv och död.
– När det handlar om penetrerande trauma så måste vi vara ännu snabbare och ännu bättre på vad vi gör. De här patienterna dör väldigt snabbt och det vi gör måste vi göra snabbare. Det är överkursen av traumavård, säger hon.
Blivit bättre
Enligt Per Loftås övar man mer på att snabbt kunna ta hand om många svårt skadade personer, exempelvis om det skulle inträffa en masskjutning men även situationer som skulle kunna uppstå i ett eventuellt krig.
– Vi är duktiga på trafikolyckor, men när folk kommer in skjutna eller knivhuggna, ofta unga människor, så är det ett helt annat sätt att hantera det och där är länder med större vana duktigare än vi förstås.
Han upplever att traumavården har utvecklats och blivit bättre i takt med att man jobbar mer aktivt med de här frågorna.
– Vi måste bli bättre på att hantera skjutvapen- och sprängvåldet, säger Per Loftås.