Fick vänta på hård brits i 18 timmar

Leif Schelin stod inne på vårdcentralen när han plötsligt svimmade. Det var i somras och han hade sökt sig dit för att han kände yrsel. Men beordrades snabbt av personalen att söka akut vård.

– Akuten har dåligt rykte bland alla Uppsalabor, man vet att det blir väntan, väntan och väntan, säger han.

Den här gången styrdes han direkt in i hjärtat av mottagningen. Han fick lägga sig på en brits och kopplades upp med sladdar för att övervakas. Utan kudde, med en liten filt över sig.

Macka efter 15 timmar

– Efter en timme kom en läkare som gjorde en noggrann undersökning. Så sa han att vi måste behålla dig i 24 timmar för det här kan vara allvarligt.

Planen var att Leif Schelin skulle flyttas till en vårdavdelning. Nya patienter kom in och personalen sprang fram och tillbaka precis vid hans fötter. Någon gång i timmen frågade vårdpersonalen hur han mådde. En manschett runt armen blåstes upp automatiskt för att mäta blodtrycket. Sedan tickade timmarna på. Inget besked om förflyttning till vårdavdelning.

– Hela rackarns natten ligger jag där som en idiot och kan inte göra någonting. Jag var helt slut, måste jag säga. Sedan klockan 9 så kommer det en läkare och säger, ja du kan gå hem.

Då har det gått ungefär 18 timmar sedan han kom in på eftermiddagen. Vid halv åtta-tiden på morgonen har han fått en ostmacka, en yoghurt och en kopp te.

Förutsättningarna är usla

TT: Hur kände du kring din egen hälsa när du låg där?

– Jag mådde jättedåligt, jag var helt utmattad. Jag blev tröttare och tröttare och det fanns inte en chans att sova, det var trafik precis nedanför mina fötter precis hela dygnet.

Han klandrar inte personalen och pratade länge med läkaren som gav beskedet att skicka hem honom.

– Hon förklarade hur hennes och hennes kollegors arbetssituation var. Hon var förtvivlad för att de sliter och sliter och de ser inget stopp. Det gäller läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Jag har all förståelse för att de gör sitt jobb så gott de kan, men förutsättningarna är usla.

När Leif Schelin berättar om sin upplevelse i somras bär han ett sjudygns-EKG. Han är nöjd med uppföljningen av tillståndet som läkaren på akuten sa kunde "vara väldigt allvarligt".

– Aldrig att jag frivilligt skulle gå till akuten, det finns inte en chans. Det är förskräckligt, säger han.